Heidelberg.

Så var ännu ett pussel i Deutschland Colletion klart.

”Kväll i Heidelberg”

Jag har varit i Heidelberg tre gånger, först med min mor, Ina och Syrran 1968, sedan med Ina och Barnen 1985 och sista gången 2014 med Patrik + fam.

I Civilization II är färdigheten ”Bridge building” illustrerad med just den här bron över Neckar.

Heidelberg klarade sig nästan helt från allierade bombningar under Andra Världskriget.

Bei einem Besuch in Heidelberg hörten wir die Geschichte, dass die
Stadt von grösseren Luftangriffen im 2. Weltkrieg verschont wurde, weil
Eisenhower zuvor dort studiert habe.

Ist da was dran, oder war Heidelberg strategisch nicht von Bedeutung,
dass es deshalb nicht bombardiert wurde?

De som inte förstår tyskan får be någon förklara.

Liksom de tidigare färdigpusslade städerna är Heidelberg värt ett besök.

Exakt 70 år.

Den 25 augusti 1947 var en måndag.

Jag började i småskolan i Gränna.

Det fanns två klassrum för klass 1 och 2.

Jag hade fyllt 6 år på sommaren, och min mor ansåg att jag borde börja skolan, eftersom hon själva hade börjat vid sex års ålder.

Jag kunde läsa, skriva och räkna vettigt, och hade fått visa upp detta för skolinspektören.

Vi bodde i Stadsberget, uppe på Grännaberget, med en förnämlig utsikt över Vättern. (Bilden är nyare, och träden har vuxit sedan 1947)

Min skolväg de första fem veckorna var inte så lätt för en sexåring.

Det fanns klasskamrater som hade både längre och svårare skolväg.

Skolskjuts var ett okänt ord och begrepp liksom skollunch.

Fyra av mina klasskamrater i småskolan fick gå om tvåan.

De ansågs inte kunna läsa, skriva och räkna tillräckligt bra för folkskolan.

Var det bättre förr?

Nej, det var annorlunda.

Utan nycklar.

Idag var jag hos rektorerna Åsa och Roger på Fröviskolan och lämnade tillbaka mina nycklar.

Jag fick en nyckel (025) när jag började 1973, och en huvudnyckel (001) när jag blev tillsynslärare 1977.

Jag bad om och fick tillåtelse att behålla dom efter min pensionering, eftersom jag ville ha tillträde till musiksalen.

Där har jag övat med många elever inför den årliga juladansen i ungefär 30 år.

Vi har övat musiken till många musikaler.

Vi övade där med elvisprojektet.

Slutligen har Strömers Sista Pack tillbringat många timmar där, först med Anton, Daniel, Hugo och Viktor, och senast med Elias.

Nu är det slut.

Andra må ta vid efter mig.

Jag har pratat med Andreas Stenfelt om juladansen.

Han tar ansvaret och får säkert ihop ett duktigt gäng.

Jag är glad att jag har fått göra all denna musik med alla dessa duktiga och trevliga ungdomar.

Tack ska ni ha, allihop!

Ni finns i mitt minne.

München.

Ännu ett pussel i ”Deutschland Collection” är färdiglagt.

München.

Jag tillägnar detta pussel en av mina allra bästa elever i tyska genom alla år:

Maria Wernersson.

Hon bor nämligen där.

Jag har bytt tåg två gånger i München 1951, när jag och min mor besökte min faster och hennes familj i en lagom liten håla 6 mil öster om München.

Det är allt.

Bergeskans.

Med högt ställda förväntningar steg jag för åttonde gången in i kyrkan för att lyssna på Bergeskans.

Nej, jag blev inte besviken.

Jag vet vad dom kan sedan länge.

Låtvalet var som tidigare år väl varierat.

Att det var fritt från Uggla, Gessle och Hellström gladde troligen bara mig personligen.

Dan och Benny har en rejäl rutin, och det märks i deras agerande, som är säkert och avslappnat.

När Thomas börjar på fel låt förvandlar Dan det till ett lyckat skämt!

Båda har härliga sångröster, och hanterar sina instrument rejält bra.

Thomas och Michael tillför en annan dimension, som jag uppskattar. Riktigt bra var Errol Garners ”One good turn”.

Benny kunde inte låta bli Elvis, men Teddy Bear utan kör låter tom i mina öron. Betydligt bättre tyckte jag om Benny i ”Fly me to the moon”. Där var han riktigt duktig.

Som så många andra, däribland jag själv, överglänstes Dan och Benny av sina söner. Niclas visade hög klass i David Bowies ”Life on Mars”.

Robert gjorde en bra ”Oh Darling”, en mindre känd beatleslåt, men i den avslutande ”Bridge over troubled water” var han mästerlig.

Att en liten ort som Högsby har producerat så många så skickliga musiker och sångare borde imponera. (Ja, det finns några till, men dom spelade inte i kyrkan idag)

Bröderna Andersson och Hugo fyllde ut det som behövde fyllas ut.

(Jag hade kameran med, men tog inga bilder. Jag ville inte välja ut någon, eller välja bort någon av dessa nio.)

Jag hoppas att jag och alla dessa duktiga musiker finns om två år också.

Då hörs vi igen!