Två T-tröjor.

Under årens lopp har jag samlat ett antal T-tröjor i hyllor och garderober.

Idag gick Ina och jag igenom rubbet, och det mesta hamnar i containern ”Brännbart textilier”.

Där hamnar också dessa två, förknippade med trevliga minnen.

Jag tror det var eleverna födda 1973 som hade en T-tröja med diverse kondomliknande figurer som vred sig av skratt och texten ”Sa du Strömer!”

Caroline fixade då den här åt mig, som jag hade de sista veckorna vårterminen 1989.

Humor måste mötas med humor, och jag tycker den här var rolig.

Sjuttiotreorna var en stor klass med många personligheter, och jag återsåg många av dom på en återträff i fjol.

Ina fick en resa till Ishotellet av våra barn som 50-årspresent.

Jag har haft den här tröjan på mig när jag har cyklat min runda varma sommardagar, men nu är jag färdig med den.

Minnena finns som alltid kvar.

Tunt. Mycket tunt.

Jag var på Kulturbrukets avslutning i sporthallen i god tid.

Den förväntades börja 1800, men kom igång 1815, och det tycker jag var lite nonchalant mot publiken.

Det var tunt.

Mycket tunt.

Jag lyssnade på två gitarrister, en violinist, en blockflöjtist och tre pianister samt två små flickor som sjöng ”Idas sommarvisa”.

- Idas sommarvisa kan ju alla, sa Pontus Rubin och sjöng fel i texten.

Nåja, shit happens.

Att Andreas, Pontus och Michalis kan sina instrument visste jag, men jag hade gärna hört dom andra ensamma.

Att använda mer än hälften av tiden till att flytta mikrofoner , notställ och annat tyder på dåliga förberedelser och brister i organisationen.

Man repeterar väl på plats, eller....?

”Für Elise” och ”Clair de Lune” spelades klart godkänt.

De övriga ska ha beröm för modet att ställa sig på scenen.

Dansarna gjorde sitt, och ”Tess” (tror jag hon heter) har gjort ett bra jobb.

Jag minns när det var ett helt stim blockflöjter som spelade ”Fjäriln vingad” i församlingshemmet vid dåvarande musikskolans avslutning.

Uppspelningarna hade både kvantitet och kvalitet.

Det lär vi aldrig mer få se och höra i Högsby.

Jag kan bara beklaga detta.

Låt åtminstone musikundervisningen ske på elevernas håltimmar!

Våra barn spelade på håltimmar.

Det borde gå att lösa nu också.

Slutsats:

Jag går inte på fler avslutningar med Kulturbruket.

Det blir nog inte mycket bättre än så här.

Jag vill inte uppleva fler besvikelser av detta slag.

Ännu en vallfärd.

Jag är fortfarande ytterst tveksam och misstänksam mot beslutet att bygga bostäder i gamla småskolan.

Jag tror inte, att de ekonomiska kalkylerna kommer att hålla.

Jag lovar därför en vallfärd till kommunhuset.

Om byggnationen tre år efter den första inflyttningen inte har fördyrats, så att vi skattebetalare och vi hyresgäster tvingas stå för kostnaderna lovar jag att vallfärda.

Jag beger mig till kommunhuset dagen för ett fullmäktigesammanträde 10 minuter före mötets öppnande och ställer mig på trappan.

Med hög och tydlig röst kommer jag att lovprisa de spetskompetenta styrelseledamöterna i Högsby Bostads AB och dess ordförande Lars Elmborg.

Jag kommer även att ösa beröm över de framsynta kommunfullmäktigeledamöter som fattade detta beslut.

Jag har tidigare utlovat vallfärder, men de har av olika anledningar blivit inhiberade.

Jag lovade på 70-talet att vallfärda om den svenska marinen lyckades tvinga upp en sovjetisk ubåt till ytan.

Jag lovade att vallfärda till golfbanan i Allgunnen.

Jag lovade att vallfärda till Gården om Detlef Sannemüller fick träffa Zlatan i Paris.

Jag behövde inte genomföra dessa vallfärder.

PS! Jag har inget emot bostäderna som sådana.

Mitt i prick.

Vår dotter Cissan har förmågan att hitta rätt, och då menar jag mitt i prick.

Dom här anlände med posten igår.

När jag tackade fick jag veta, att jag inte får några presenter på min födelsedag, och då tyckte jag att det kunde räknas som julklapp också. Att filmen ”Yellow Submarine” kom 1968 kanske har med saken att göra.

Tack igen, Cissan!