Han finns i mitt minne.

Förra måndagen fick jag beskedet att en av mina f.d. elever, Anders Persson är död.

Anders gick i sjuan när jag började min tjänst vid Fröviskolan den 8 januari 1973.

Jag var hans klassföreståndare i 2½ år.

http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2013/01/sa-fort-gick-40-ar.html

http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2013/01/stor-och-snall.html

Det var en klass med många personligheter, och Anders var en av dom.

Några år senare blev Anders och jag goda vänner.

Han blev målvakt i A-laget och skötte sig bra. Jag såg honom på Frövi IP (platsen hette så) många gånger.

Vi pratade då och då, och jag fick några vackra ord av honom att fundera på:

- Strömer, du var den förste läraren som såg oss som människor, och inte bara som elever.

Han besökte Ina och mig 3-4 gånger de senare åren, och han hade alltid med sig något, en kaka eller bakelse till fikat, lite godis, och en gång ett pussel. 

Han visste att jag sysslar med musik.

Sedan pratade vi om det mesta i någon eller några timmar.

Jag har tänkt länge, om jag kan komma på något negativt om Anders, men jag vet inget.

Det finns nog inget heller.

Anders var en bra människa, och jag saknar honom.

Han är borta, men han finns i mitt minne.

Mitt och många andras.