Stor och snäll.

Jag minns inte, när jag först träffade 7A, min egen klass, den åttonde eller nionde januari. Jag hade ingen aning om vad det var för elever när jag släppte in dom i sal 27.
Bland alla trettonåringarna fanns en person, som väckte min förvåning. Han var längre än jag, och jag är inte småväxt, han var dessutom bred, och såg rejält stark och kraftig ut. Jag fick för mig, att 7A hade lånat in den största och stöddigaste eleven i nian för att testa mig lite försiktigt, sådär som man gör med nya lärare.

Han ställde sig vid tredje bänken i raden närmast dörren och tittade på mig, liksom alla de andra eleverna gjorde. Dom var troligen lika nyfikna på mig, som jag var på dom.

På den tiden stod man vid sin plats tills man hade hälsat, och fått en vink om att sätta sig.

Jag hälsade, och alla satte sig, även den stora grabben.

Jag ropade upp eleverna, eftersom jag inte kände dom, och jämförde med placeringslistan.

På den tiden hade man sin bestämda plats i alla klassrum.

När jag nämnde namnet Tommy Svensson svarade den store killen ja.

Han kallades Baloo, eftersom han var så stor och snäll!

Idag heter han Wiksten och är ungefär lika stor och snäll som då för 40 år sedan!

Jag räknar honom gärna som en av mina vänner.