Lördagen den 19 januari 1963 hade vi tjatat oss till en
spelning i Tranås Folkets Hus. Vi skulle stå för pausmusiken med ett program på
25 minuter.
Vi tyckte, att det kunde vara ett bra sätt att göra oss mer kända
på.
Tranås Folkets Hus var ett populärt dansställe med en
snittpublik på c:a 1000 personer på lördagsdanserna.
Vi hade övat och tränat rejält under julhelgen, då jag var i
Gränna. Vi kunde några bra och välkända låtar och hade med viss möda lärt oss
”gå”.
Detta kan studeras på videon efter c:a 40 sekunder
Vi inledde med en gitarrboggie, och jag spelade sologitarr.
Allt gick planenligt i ungefär 15 sekunder. Publiken stod
framför scenen och verkade trivas med oss.
Succé!
Då började plötsligt min gitarr att tjuta i stället för att
låta som en gitarr.
Jag hade trampat på sladden, och kontakten hade lossnat i
lödningen.
Jag hade plötsligt ingen gitarrsladd, bara en kontakt som
satt i telejacket!
På den tiden var sladdarna inte gjutna som idag, utan lödda.
Vi hade ingen reservsladd med oss.
Fiaskot var ett faktum, och vi plockade mycket hastigt bort
vår utrustning.
- Vi fortsätter nu, som om ingenting hade hänt, sa
dansorkesterns sångare i mikrofonen.
(Jag kan höra orden än
idag. De finns i mitt huvud)
Sedan satt vi i logen och bara svor. Stämningen var ungefär
– 273o C.
Plötsligt sa Staffan:
- Vi skulle ha Fender!
Vår chaufför, som inte begrep något om vår utrustning
frågade:
- Är Fender bra?
- Det är det bästa som finns, svarade Staffan.
Efter en kort fundering kom hans bestämda uppmaning:
- Sälj skiten! Köp Fender hele skiten!.
(Jag kan höra den
dialogen än idag. Den finns i mitt huvud.)
Det var då vi bestämde oss för att satsa rejält på musiken.
Vi köpte Fender!
Hur det gick sedan?
Det tar jag en annan gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar