Exakt 50 år.

Den 2 juni 1960 ryckte jag in till 450 dagars militärtjänstgöring vid dåvarande Kungl. Smålands Artilleriregemente (A6) i Jönköping. Jag hade fullt frivilligt anmält mig till underofficersutbildning.
En illslug, beräknande och hänsynslös major hade gett mig två finfina alternativ vid mönstringen hösten 1959. Eftersom jag hade visat en tydlig motvilja mot 15 månaders lump fick jag välja mellan 10 månader på Gotland (A7) eller 15 månader i Jönköping.
En halvtimmes bilresa hem till Gränna avgjorde saken. Jag ”valde” 15 månader i Jönköping.
Vädret inryckningsdagen var soligt och vackert. Inkallelseordern fungerade även som bussbiljett, och väl framme togs vi emot av regementets stridigaste löjtnant (Lars Karlsson) och 2 extremt militäriska konstaplar (motsv. korpral inom artilleriet), samt en sergeant, som av dialekten att döma var infödd jönköpingsbo (Jfr Lars-Åke Lagrell eller Johan Davidsson!)
Min första uppgift var omöjlig att lösa.
Jag skulle ange släktingar på två olika orter i Sverige. Jag insåg varför, men det hjälpte mig inte. Jag förklarade, att alla mina fyra släktingar i Sverige bodde i Gränna, och dessutom i samma lägenhet på Brahegatan 25.
Den oförstående sergeanten vidhöll med en automatisk telefonsvarares envishet, att han skulle ha uppgift på släktingar till mig på två olika orter i fäderneslandet.
Jag hade lyckligtvis verkligheten på min sida, och efter ett längre telefonsamtal med någon uppsatt person på försvarsdepartementet fyllde han i ”uppgift saknas” på sin blankett.
(Militärer har en begränsad förmåga till eget och logiskt tänkande. Troligen är det just därför de har blivit militärer.)
Löjtnant Karlsson återsåg jag på TV som överste när nedläggningen av A6 visades i TV den 30 juni 1985. Hans karriär hade tydligen varit spikrak.
- Men det är ju Lille-Lasse! utropade jag förvånat.
Han skrek lika högt och bra då som 25 år tidigare. Om han var lika välhatad som 1960 fick jag inte veta.
De två konstaplarna ansträngde sig till det yttersta för att förhärliga och förgylla vår militära vardag. De svängde sig med kraftfulla och välrepeterade yttranden som t.ex. följande:
Skåpordningen är god!
Den kan bli bättre och den kommer att bli bättre!
Jag slutar där för idag. Mina feminina läsare, som har begränsad erfarenhet av militärlivet slutade kanske läsa redan på rad 3, men jag återkommer i morgon med några spridda minnen från mina 450 dagar på A6 600602-610826.
”Hurra för det militära, ni håller väl med om det?” (C. Vreeswijk)