Det kan aldrig bli värre än fiasko!

Lördagen den 19 januari 1963 hade vi tjatat oss till en spelning i Tranås Folkets Hus. Vi skulle stå för pausmusiken med ett program på 25 minuter.

Vi tyckte, att det kunde vara ett bra sätt att göra oss mer kända på.

Tranås Folkets Hus var ett populärt dansställe med en snittpublik på c:a 1000 personer på lördagsdanserna.

Vi hade övat och tränat rejält under julhelgen, då jag var i Gränna. Vi kunde några bra och välkända låtar och hade med viss möda lärt oss ”gå”.

Detta kan studeras på videon efter c:a 40 sekunder

http://www.youtube.com/watch?v=uzSg0mVsjro

Vi inledde med en gitarrboggie, och jag spelade sologitarr.

Allt gick planenligt i ungefär 15 sekunder. Publiken stod framför scenen och verkade trivas med oss.

Succé!

Då började plötsligt min gitarr att tjuta i stället för att låta som en gitarr.

Jag hade trampat på sladden, och kontakten hade lossnat i lödningen.

Jag hade plötsligt ingen gitarrsladd, bara en kontakt som satt i telejacket!

På den tiden var sladdarna inte gjutna som idag, utan lödda.

Vi hade ingen reservsladd med oss.

Fiaskot var ett faktum, och vi plockade mycket hastigt bort vår utrustning.

- Vi fortsätter nu, som om ingenting hade hänt, sa dansorkesterns sångare i mikrofonen.

(Jag kan höra orden än idag. De finns i mitt huvud)

Sedan satt vi i logen och bara svor. Stämningen var ungefär – 273^o C.

Plötsligt sa Staffan:

- Vi skulle ha Fender!

Vår chaufför, som inte begrep något om vår utrustning frågade:

- Är Fender bra?

- Det är det bästa som finns, svarade Staffan.

Efter en kort fundering kom hans bestämda uppmaning:

- Sälj skiten! Köp Fender hele skiten!.

(Jag kan höra den dialogen än idag. Den finns i mitt huvud.)

Det var då vi bestämde oss för att satsa rejält på musiken.

Vi köpte Fender!

Hur det gick sedan?

Det tar jag en annan gång.

Fender Bassman (3010:-) och Fender Jaguar (2645:-) finns i källaren, Ringvägen 3A.
Beklagar, mina kära läsare, mitt minne missade en vecka. Jag hittade den här kopian av en tidningsannons:
Det var en hel vecka senare: Lördagen den 26 januari.

Stor och snäll.

Jag minns inte, när jag först träffade 7A, min egen klass, den åttonde eller nionde januari. Jag hade ingen aning om vad det var för elever när jag släppte in dom i sal 27.
Bland alla trettonåringarna fanns en person, som väckte min förvåning. Han var längre än jag, och jag är inte småväxt, han var dessutom bred, och såg rejält stark och kraftig ut. Jag fick för mig, att 7A hade lånat in den största och stöddigaste eleven i nian för att testa mig lite försiktigt, sådär som man gör med nya lärare.

Han ställde sig vid tredje bänken i raden närmast dörren och tittade på mig, liksom alla de andra eleverna gjorde. Dom var troligen lika nyfikna på mig, som jag var på dom.

På den tiden stod man vid sin plats tills man hade hälsat, och fått en vink om att sätta sig.

Jag hälsade, och alla satte sig, även den stora grabben.

Jag ropade upp eleverna, eftersom jag inte kände dom, och jämförde med placeringslistan.

På den tiden hade man sin bestämda plats i alla klassrum.

När jag nämnde namnet Tommy Svensson svarade den store killen ja.

Han kallades Baloo, eftersom han var så stor och snäll!

Idag heter han Wiksten och är ungefär lika stor och snäll som då för 40 år sedan!

Jag räknar honom gärna som en av mina vänner.

Så fort gick 40 år!

Idag den 8 januari är det exakt 40 år sedan jag började min tjänst vid Fröviskolans högstadium.

De flesta av mina f.d. elever var inte födda då!

Jag och familjen hade varit i Högsby  redan den 21 december 1972 för att bekanta mig med skolan och träffa min företrädare, Herbert Eriksson.

Nils ”Frasse” Fransson skötte allt på ett bra sätt.

Mina två första lektioner på måndagsmorgonen var tyska i 9AB och därefter svenska i 9A.

9A var en riktigt underhållande klass med elever från Högsby och Berga. Nästan halva klassen bor kvar i kommunen, nu 40 år äldre; Christer Bradley, Christer Gunnarsson, Christina Henriksson, Anneli Jonsson (f. Karlsson), Torbjörn Gustafsson, Kerstin Ingvarsson (f. Karlsson), Jan Erlandsson, Tony Petersson, Kerstin Bronge, Peter Axelsson och kanske någon som jag har missat. Dom är också 40 år äldre idag.

Med hjälp av mitt personliga sinne för humor hade jag tänkt ut något, som jag trodde att mina nya elever skulle uppskatta.

Hela den första lektionen talade jag enbart tyska. Icke ett svenskt ord kom över mina läppar. Eleverna var inte vana vid att höra talad tyska, men de lärde sig och hängde snart med.

Andra lektionen var det som sagt svenska i 9A.

Jag inledde med orden ”Jak er ert ny svenskleraret. Vat finns det som kruper?”

http://www.youtube.com/watch?v=EvZhsouPFS4

Jag förväntade mig svaret ”ormet”, men 9A kände inte till sketchen.

En rejäl och lite pinsam tystnad lägrade sig i sal 27.

Min humor fick punktering, och jag gick mycket hastigt över till nästa moment.

En viktig detalj glömdes.

Ingemar Svanström vill gärna fortsätta att vara kommunalråd, och det kan jag väl förstå. Makt är intressant, och för en del människor är makten viktig.

Av någon anledning har både kommunalrådet och reportern missat en detalj, som åtminstone för min del har avgörande betydelse, nämligen maktens pris:

Fjäsket för sverigedemokraterna.

Mitt minne är trots min relativt höga ålder i ganska gott skick när det gäller sverigedemokraternas roll efter valet 2010.

Min egen blogg utgör därvidlag ett gott stöd för minnet.

Jag skulle skämmas över att förhandla med sverigedemokrater om makten.

Man förhandlar inte med sverigedemokrater, inte ens om de beväpnar sig med järnrör.

Man bekämpar dom.

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2010/12/maktens-pris.html

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2010/12/cirkus-hogsby.html

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2011/02/praktisk-atgard.html

Jag deletar med någorlunda regelbundenhet äldre inslag från min blogg.

Dom här tre kommer jag inte att deleta.

Jag kommer att hänvisa till dom inför valet 2014, eftersom jag anser det nödvändigt att påminna väljarna om vad som hände och hur det hände, när Ingemar Svanström valdes till kommunalråd.