Skräckblandad förtjusning.

Idag är det 20 år sedan min svärfar Elving Fransson dog. Han var lantbrukare på en lagom liten gård tre mil väster om Värnamo. Våra somrar där präglades av höskörden, och även om han ”bara” hade 8-10 kor, så var höet en nödvändighet.

Höskörden var annorlunda på 70-talet, och vi hässjade så sent som 1978. Höet skulle lastas på vagnen, köras hem till ladan, och sedan skulle lasset hissas upp och höet fördelas på skulltorken. Många varma sommardagar stod jag däruppe under ett hett plåttak och slet med höet. Ibland fick jag köra traktorn och vända höet när Elving hade annat och viktigare att göra.

Därför är avslaget gräs en skräcksyn för mig.

Jag tänker på det hårda slitet med höet.

Ändå får jag samtidigt en känsla av förtjusning.

Våra barn fick uppleva många härliga dagar hos sina morföräldrar. De vet, hur ett lantbruk fungerade på 70-talet.

De fick åka hölass (dock inte Caroline, som ansågs för liten).

Det får barnbarnen inte göra.

Vi hade många bra sommarlov på morfars och mormors gård.

Hans minne lever, särskilt när jag ser avslaget gräs.

Då tänker jag på Elving.