Bevara,

Ja, riksarkivet har med min berättelse att göra.

För 7-8 år sedan skrev jag till Riksarkivet och bad om alla handlingar rörande mina morföräldrar, min mor och mig.

Det blev många ark, som kostade pengar, men det var värt varenda krona.

Jag fick veta mycket jag inte vetat tidigare.

Att min mor och jag fick söka tillstånd att resa till Stockholm 1947 där vi besökte sudettyska vänner som varit med i de vita bussarna till Sverige.

Vi fick inte besöka storstadsområdena.

Att kung Gustaf V firade sin 90-årsdag samtidigt var ju spännande för en sexårig gosse. Kungen såg ut som på frimärkena.

Samma gällde för vår resa till Göteborg 1952.

Vi blev inte svenska medborgare förrän året därpå, 1953.

På den tiden höll man bättre koll på sudettyska främlingar (vi hade s.k. främlingspass) än på uzbeker idag.

Att min morfar sökte tillstånd för att arbeta i Gustafsberg 1951. Han hade varit porslinsarbetare.

Och mycket annat, varav en del ingick i min berättelse.

Bevara Riksarkivet!

Det är ovärderligt.

Jag berättade för niorna, att nazisterna beskyllde kommunisterna för branden i Riksdagshuset den 27 februari 1933.

”Det viktiga är inte att det är sant. Det viktiga är att folk tror att det är sant.”

(Tillskrivs Goebbels, har inte hittat någon källa).

OBS! Detta gäller i högra grad idag, då vi ha Internätet.

Bergeskans.

Läraren hade tre olika omdömen när det gällde elevernas prestationer:

Bra – mycket bra – utmärkt.

Eleverna förstod att det betydde: Dåligt – sådär – bra.

Jag är inte sådan.

Jag var i kyrkan och lyssnade på Bergeskans igår.

Inget inslag var ”dåligt” eller ”sådär”.

Låtarna var väl valda och snyggt arrangerade.

En iakttagelse:

Sönerna överglänser ibland sina fäder.

(Jag har själv råkat ut för det.)

Dan och Niclas inledde och satte ribban högt redan i det första inslaget, ”För att jag älskar dig”.

Bäst var Robert i ”Förändringen”.

Strålande!

Han lät nästan som Wiehe, och hans gitarrplock satt snyggt.

Tomas glänste i ”Chloe meets Gershwin”.

Han, Michael och Hugo fick det att svänga, och jag kom att tänka på Oscar Petersons trio.

Klass!

Benny presenterade sig i ”I can’t stop loving you”. Den passar honom, liksom ”Blue eyes crying in the rain”.

Riktigt duktigt!

Michael visade upp sin teknik i ”Continuum”, obekant för mig.

Hög klass!

Jag var nyfiken vilken beatleslåt dom hade valt i år, och det var ”Can’t buy me love” (välbekant), dock i ett något annorlunda arrangemang. Jag uppfattade även en stämma någonstans...

Mycket duktigt, Dan.

Ett plus till Niclas i Elton Johns ”Your song”.

Magnus Pettersson och Hugo Lundström gjorde sitt till helheten.

George Harrisons ”My sweet lord” var en värdig avslutning.

Observera!

Högsby kommun är avfolkningsbygd, men alla dessa sångare och musiker har sina rötter i vår lilla kommun.

Vilken annan mindre kommun, stadsdel eller förort kan presentera något liknande?

Jag hoppas att jag är med om två år.

Vi blev ju inbjudna....

(Bilden visar Robert i ”Förändringen”)

Summer of '69.

Sommaren 1969 bodde vi hos min mor på Bergsgatan 13 i Gränna. Mitt sommarjobb var på Källo i Bankeryd. Källo hade hand om distribution av öl och läsk till Domus och konsumbutiker (de flesta nedlagda) i Jönköpings län.

Jag ansvarade för lagret och beställningar samt körde två turer i veckan, tisdagar och torsdagar.

Min arbetskamrat Olausson lärde mig hur jag skulle hantera kärran.

Det fanns inte hiss på lastbilarna då, så jag fick antingen backa intill en brygga eller lyfta ner backarna (25 flaskor i varje).

Lönen var bra, och jag hade en bonus på ¼ öre per flaska jag körde ut.

Sommaren 1969 var mycket varm, så det köptes en hel del läsk.

Den 10 juli väcktes jag tidigt av Ina med orden:

- Vattnet har gått!

Vi hade spelat på Åsavallen på Grännaberget dagen innan, så det hade blivit ganska sent.

Jag vaknade dock mycket hastigt, väckte min kusin, som hjälpte till på lagret i Bankeryd, Ina tog sin färdigpackade väska, och så åkte vi till Jönköpings lasarett på Barnarpsgatan.

Jag följde med Ina in, fick tre siffror som jag skulle nämna vid telefonsamtal, och åkte till Bankeryd.

Vi lastade bilen och gav oss iväg till Hyltebruk, Smålandsstenar och Gislaved.

När vi kom tillbaka ringde jag BB:

- Här händer det inget på länge, fick jag veta.

Vi städade upp på lagret och åkte till Gränna.

Jag ringde BB igen:

- Det händer inget på ett bra tag, fick jag ånyo veta.

Jag ville vara med på förlossningen, men bara sitta och glo i 8-10 timmar tilltalade mig inte.

Det kom ett gäng för att spela Mah-Jong, som var en av mina vanligaste fritidssysselsättningar i slutet på 60-talet.

Vid sjutiden ringde jag igen. Något borde ju hända, tänkte jag.

- Det har inte hänt något än, och det tar nog ett tag, sade barnmorskan

Ungefär kvart i nio försökte jag igen:

- Är det herr Strömer? frågade barnmorskan.

- Ja, svarade jag, något otåligt.

- Då får jag gratulera till en son!

Jag kan höra rösten ordagrant än idag, ungefär som mp3.

Jag skrek ”Patrik” med mycket hög röst, tog bilnycklarna och åkte iväg.

Jag hade så bråttom, att jag glömde blommorna!

Vi hade namnen Patrik och Cecilia klara sedan länge, men för 50 år sedan fick man vänta med att veta barnets kön tills det var förlöst.

Jag var på BB i Jönköping ungefär halv tio, och hade ingen kamera med, eftersom jag inte ägde någon, men jag har kvar bilden av Ina liggande med den nyfödde Patrik på sin högra arm, ungefär som jpg. Den finns i mitt huvud.

I efterhand kan jag misstänka, att barnmorskan tyckte, att jag inte hade någonting där att göra.

Idag har han levt ett halvt sekel på Planeten, och firar det som förr kallades ”livets middagshöjd”.

Mottag Moderns och Faderns gratulationer, Sonen, på din 50-årsdag.

Jocke.

Jag har fått mig tillsänt några ankor från min gode vän och f.d. medmusikant Jocke i Gränna.

Här i Högsby är det nog bara jag och Ina som vet vem Jocke är, men i Gränna är han välkänd.

Jocke är den person på Planeten som jag har gjort mest musik tillsammans med.

Vi började hösten 1958, bara han och jag, med dåliga kunskaper men mycket spelglädje. Jag har en inspelning från oktober 1958, där Jocke sjunger ”Teddy bear” och jag ”bapulalar”, men den behåller vi för oss själva.

Sedan blev det The Stars skiffelgrupp och därefter ett halvtaskigt rockband. 1962 blev det The Fox Hunters. För det allra mesta riktigt roligt tillsammans.

Sista gången vi gjorde musik ihop var i augusti 1983 på en loge strax söder om Gränna, när The Fox Hunters gjorde en s.k. revivalspelning.

Idag blir Jocke 78, och detta är min gratulation till honom

Han finns ganska långt fram i mitt minne.

Bilden är tagen den 24 mars 1964, när vi stannade till vid dåvarande Motell Filbyter efter att ha segrat i Sveriges Radios twistbandstävling i Norrköping.

Vi hörs eller ses, Jocke, och må gott!

Bajs.

När Ina och jag kom hem efter att ha plockat en förnämlig bukett blåklockor upptäckte vi att någon hade varit i hissen under tiden.

Vederbörande hade lämnat kvar ett illaluktande objekt, med största säkerhet avföring, bajs eller exkrementer, troligen inte av djur.

Varför någon uträttar sina behov just i hissen på Ringvägen 3A vet jag inte.

Däremot kan jag misstänka, ana, förmoda, tro och gissa.

Någon tycker illa om mig.

Varför?

Kanske min avsky och mitt förakt för sverigedemokrater har väckt motsvarande känslor hos dessa.

Jag krossar dock inte deras bilrutor, sprayar inte rödfärg på deras bilar och lägger inte döda rådjur på deras motorhuvar.
http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2014/05/makabert.html
Jag bajsar inte heller bajsar hemma hos dom.

Naturligtvis polisanmäler jag detta.

Lika självklart kommer ingen förundersökning att påbörjas.

Vad händer härnäst?

Jag vet inte, men detta får inte tyst på min kritik av sverigedemokrater, rasister och nazister.

PS! Nu är hissen välstädad, och mest synd var det om den som städade undan skiten.
Men det tänkte nog inte den skitnödige på!

Min fantasi.

Ibland skenar min fantasi iväg med mig.

Som många vet tror jag inte på ett liv efter döden, men andra gör det och har gjort det.

Tänk, om alla dessa inte har helt rätt, utan bara nästan rätt!

Föreställ dig följande mycket möjliga scenario:

En s.k. islamistisk martyr, en självmordsbombare, kommer till en för honom helt främmande plats.

Valhall.

Där sitter Oden och tittar på honom med sitt öga och frågar:

- Vad gör du här?

- Tror du att du ska få lägra 72 ungmör?

- Vem har fått dig att tro så bedrägligt falsktal?

Hugin och Munin kraxar hånfullt.

Höder flinar retfullt mot särklänningen:

- Det finns inga ungmör i Valhall. Det ombesörjer vi samma kväll de kommer hit efter några stop öl.

Tor lyfter sin hammare och stirrar på honom och frågar:

- Dog du en ärofull död i strid?

Han får svaret:

- Jag slets i små stycken av en enda smäll.

Tor blir oerhört imponerad:

- Det måste ha varit den störste jätten i hela Jotunheim som utdelade denna smäll!

- Men jag slets itu av egen sprängkraft, genmäler särklänningen.

- Då har du inte dött en ärofull död i strid, svarar Tor

- Om du dog för egen hand dog du den fegaste av alla dödar.

- Du är är en ynkrygg och oduglig som kämpe med svärd. Du kan på sin höjd vara slagpåse i våra nävkamper.

Frigg kommer in:

- Är du hungrig, särklänning? Vi har nyss slaktat Särimner. Kom och ta en bit fläsk!

- Mjödet är riktigt smakligt och starkt idag. Ta gärna två stop.

Och så vidare, med din egen fantasi.

Avslutningsvis:

Eftersom ingen på Planeten vet något om livet efter detta är och förblir detta mina fantasier.

Verklighetsbakgrund saknas helt.

Ingen ska känna sig kränkt av mina fantasier på grund av sin tro.

John Lennon hade rätt.

Mer än lyckat!

Någon gång överträffas mina förväntningar, senast igår.

En helt underbar spelning i tältet med Strömers Pack, och en publik som var med oss hela tiden.

Musik ska vara roligt, och vi hade riktigt roligt igår.

Det märkte publiken, och en bra publik höjer alltid orkestern.

Med tanke på den korta tid vi repade, 3 timmar på förmiddagen utan Hugo och Mikael, som repade i kyrkan, (jag fick hålla i basen, riktigt intressant!) samt drygt 2 timmar på eftermiddagen, var Packet mer än mycket bra.

Marcus ”Höken” Högquists gitarr och sång höjer vilket gäng som helst.

Att han glömde bränna upp huset och stjäla bilen i ”Blue suede shoes”, ett orepeterat extranummer som publiken prackade på oss visar bara, att han trots allt kan göra fel.

Allt annat var mästerligt, särskilt ”Let it be”.

Mikael Wessel på bas och Hugo på trummor ger ett stabilt och bergsäkert grundkomp, som skapar trygghet och lugn för oss övriga.

Andreas Lengel framförde sina låtar med ackuratess.

Han kan sitt, och han hanterar tangenterna utmärkt.

När han tutade i sin trombon (han var med i dåvarande musikskolans storband) fick jag låna klaviaturen och klinka lite.

David Fredriksson gör sig allra bäst i de råare låtarna. Hela Rosalita var en enda njutning. Munspelet gjorde en hel del nytta, när han sög och blåste.

Andreas Askebring finns där med ett felfritt komp. All my loving sjöng han bra.

Dessutom var det han som fick ihop Strömers Pack.

Vi saknade Michael Bergeskans, som hade förhinder, Ulf Petersson som har lagt av och Henrik Sanglén, som befinner sig i Dubai.

Christoffer Johansson ersatte honom mer än väl på tenorsaxofon.

Jag påminde publiken om, att alla dessa musiker har gått i Fröviskolan.

Det finns Högsbybor som tänker, att ”dom här är från Högsby, så då kan dom inte vara bra”!

Fel!

Dom här är från Högsby, och dom är mer än bra.

Det var hög klass igår kväll.

Mycket hög klass.

Min egen insats bestod förutom lite pianoklink att hålla några stämmor, och som avslutning tilläts jag traditionsenligt sjunga ”Johnny B Goode”, igår med stor hjälp av publiken.

Ännu en gång mitt innerliga och hjärtliga tack till alla, arrangörer och publiken, men främst musikerna.

Jag är stolt över att få kalla er mina vänner.

Vi kanske ses och hörs igen.

Bifogar låtlistan, så kan ni som inte var där se vad ni missade.

Knock on Wood. Otis Redding

Whole lotta shakin. Jerry Lee Lewis

Cadillac Ranch. Bruce Springsteen

All my loving. Beatles

Let it be. Beatles

Little Wing. Jimi Hendrix

Speedy Gonzales. Pat Boone

Sweet Home Chicago. Blues Brothers

With a little help.. Beatles

Twist and shout. Beatles

Jailhouse Rock. Elvis

Sweet Home Alabama. Lynyrd Skynyrd

Smoke on the water. Deep Purple

Johnny B. Goode. Chuck Berry

Rosalita. Bruce Springsteen

Bye Bye Johnny. Chuck Berry

Walking by myself. Gary Moore

Kalabalik i Vilda Västern.

Jag har sett och hört ännu en musikal.

Må jag få se fler!

Varför det?

Traditionen sedan 1988 måste få fortsätta.

Kalabalik i Vilda Västern är bra.

Handlingen Är tunn, men lättbegriplig

Andreas Stenfelt har gjort att bra jobb med orkestern.

Dansarna skötte sig.

Scenbytena gick bra.

Dekoren är välgjord och tydlig.

Sånginsatserna överlag bra.

Några detaljer vill jag nämna.

Se till att alla talar lika sakta och tydligt som borgmästaren!

(Jag kan inte namnen eftersom jag inte jobbar på högstadiet längre)

Kören, Frida Backman, Alvida Johansson och Victoria Cybulska ger jag ett extra plus, särskilt i ”Simple as can be”. Där var dom riktigt duktiga

Tydlig och bra sång, någon stämma till hade kanske förbättrat ytterligare.

Orkestern:

 Niklas och Oskar gjorde sitt som gitarrister.

Tove Johansson kompade föredömligt på sin akustiska gitarr.

Anton trummade dugligt.

Casper skötte sig på elbas, men han kunde få höras lite mer, även om han är relativt ny som basist.

Jag såg att han spelade rätt, men hörde inte mycket.

Olle hanterade klaviaturen bra.
(Vad Hugo kan visste jag sedan tidigare)

Ann har som alltid gjort ett strålande arbete med dräkterna (Jag utgår ifrån att det är hon)

Hon sydde kattdräkterna redan 1988!

Orkestern borde ha klarat ”hästlåten”.

Madame Dynamite strålande, och sången satt, men kan bli tydligare.

Varför man har kronor och ören i Vilda Västern vet jag inte.

Jag hade använt dollar och cent.

Ja, jag vet att det är nior som har gjort ”Kalabalik i Vilda Västern”.

Det har det varit sedan 1988.

En del av mina kommentarer syftar till att göra en bra musikal ännu bättre.

Det här är den bästa musikalen sedan jag slutade vara med 2007, vid sidan av ”Rock on”, möjligen ”Som en skräckfilm”.

Heder åt alla, som har lagt ner tid, arbete och intresse på musikalen.

Slutklämmen med egen text till Country Roads satt bra.

Vem kom på den?

Jag finns i sporthallen onsdag kväll igen.

Då är ni som vassast.

Present.

Till vårt guldbröllop kom den här förnämliga och välgjorda gratulationen från familjen Myrberg i Uppsala, vår dotter Caroline, Gunnar, Erland, Sigrid och Asta.

Den pryder köksbordet tillsammans med några vårblommor.

Ett stort och hjärtligt tack!

Vigda.

Den 5 april 1969 vigdes Christina Fransson och Heinz-Günther Strömer i Gränna kyrka.

Tärna var Eva Fransson.

Vi håller ihop.

En tidigare episod har betydelse i sammanhanget.

http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2011/06/summer-of-66.html

Nu är det slut.

Jag har varit på mitt sista årsmöte med Högsby IK.

Jag trodde att det var slut i och med 110-årsjunileet i november i fjol, men jag hade glömt att jag var valberedning, och således måste närvara vid årsmötet.

Årsmötet gick snabbt i vanlig ordning med mig som mötesordförande och efteråt blev jag avtackad med blommor och present, vilket framgår av bilden.

Det var den 7 maj 1977 som jag skjutsade Patrik och några till i Högsby IK:s lag P10 till Mönsterås för storstryk.

Resten är numera historia.

En för det allra mesta glad och trevlig historia.

Jag har fått vänner genom HIK och så vitt jag vet inte en enda fiende.

Tack för uppvaktningen, och tack för mig!