Exakt tre kvarts sekel

 

Idag är det 75 år sedan vi lämnade Graupen i Sudetlandet med de vita bussarna.

Vi var 200 personer i åtta bussar samt en lastbil, kokvagnen och ledarbilen.

Många nior vid Fröviskolan har lyssnat på min berättelse och kommer kanske ihåg en del, men ni andra kan läsa här.

http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2009/12/ocksa-ett-minne.html

Att lämna sin hembygd och planteras om i ett annat land är svårt.

Opa och Oma pratade långt in på 50-talet om att återvända trots att de visste att det var omöjligt.

Tjeckerna hade ju kastat ut oss.

Vi var ungefär 3 miljoner Sudettyskar som skickades iväg över gränsen, mer eller mindre brutalt. De flesta hamnade i Sachsen eller Bayern som låg närmast.

De kom till ett ruinerat och ödelagt Tyskland, som hade fått ta emot 14 miljoner flyktingar från de östra delarna av f.d. Tyskland, som Sovjetunionen och Polen hade lagt beslag på.

Fattigdom, svält och lidande hörde till vardagen.

Resten får du ta reda på själv. Wikipedia vet mycket.

Men vi hade turen att få komma till Sverige.

1945 fanns det inga sverigedemokrater och nazismen var inte lika gångbar som idag. Vi flyktingar var välkomna.

Grännaborna ville prata tyska med oss. De kunde några få ord.

- Heil Hitler, sa de, men det hade vi hört så att det räckte.

- Deutschland kaputt, sa de, men det visste vi redan.

De menade inget illa.

De allra flesta var snälla, vänliga och hjälpsamma.

Nästa alla sudettyskar fick jobb på andra orter, men vi blev kvar i Gränna.

Kanske bäst som skedde...