Jag och musiken 41.

1983 satt jag med i Högsby IK:s styrelse, och samma år firades HIK:s 75-årsjubileum. Jag fick uppdraget att ordna med musikunderhållning på jubileumsfesten.

Fröviskolans matsal var hyrd för ändamålet, och en orkester bokad för dansmusiken.

Det gällde bara några låtar, kanske 15-20 minuter.

Jag fick veta, att Benny Bergeskans var en duktig basist och sångare (Jag visste inte då, att det inte finns omusikaliska Bergeskansar), samt att Karl-Johan Svensson, Kalle Stins, var duktig på gitarr.

Jag fick med mig Fredrik Jejdling på trummor och Patrik på tenorsax och satte mig bakom pianot.

Vi övade några gånger nere i dåvarande musikskolans utrymme i källaren i mellanstadiebyggnaden, och det lät bättre än jag hade förväntat mig. Benny var bra på ”Don’t be cruel”  och Blue suede shoes”, och jag själv tog ”Whole lotta shaking going on”.

Det såg mycket lovande ut, men det blev ett beklagligt framträdande.

Gitarristen i dansorkestern, vars namn är borta ur minnet, hade känt igen mig från min tid i The Fox Hunters, och skrädde inte orden om hur han hade lyssnat på oss och dansat till vår musik på 60-talet när dom lämnade plats åt oss.

Förväntningarna var uppskruvade, men fallet blev platt.

Benny och Kalle hade inmundigat sitt förråd av måltidsdrycker redan före maten, och de var definitivt inte i form för att göra musik.

De hade inte spelat på Mölna loge på 60-talet.

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2013/07/musiken-och-jag-17.html

där jag hade lärt mig hur riklig alkoholkonsumtion påverkar den musikaliska förmågan.

Fiaskot var ett faktum, men ”lyckligtvis” hade även en stor del av gästerna förtärt alkohol, så vi fick några snälla ord efteråt.

Det var vi inte förtjänta av.

Jag höll god min, men skämdes!

Fem år senare var det 80-årsjubileum, och då fanns jag på scenen i sporthallen tillsammans med Patrik, Mattias Lenhoff och Fredrik Jejdling från det f.d. pojklaget.

Jag hade satt en bra text till ”Apans sång” ur Djungelboken (År 1908, då bildades vårt lag... ”SJ SJ gamle vän” (Högsby IK, gamle vän, jubileum nu igen…)och någon låt till.

Den gången var vi värda applåderna och berömmet.

1998 var det 90-årsjubileum, och jag fick med mig Kalle Berggren, Michael Bergeskans och Markus Fredriksson till Stabygården. Som alla förstår var det en förstklassig kompgrupp. Jag behövda bara stå med min gitarr och flyta med.

 Samma ”Apans sång” och några till mottogs med förtjusning av publiken.

2008 var det 100-årsjubileum på Bruksgården i Fågelfors, och åter fick jag nöjet att svara för musiken, denna gång tillsammans med Kalle Berggren, Michael Nilsson och Mikael Karlsson (numera Wessel).

Än en gång hade jag en förnämlig kompgrupp, och återigen var Kalle Berggren med på trummor. Tack alla ni som ville vara med och kompa mig genom åren, men mitt största tack till Kalle!

Jag inledde med att förklara för publiken, att jag tyckte om att göra musik tillsammans med jämnåriga. Jag var 67, och det var dom också. (25+22+20).

Vi fick spela ”Ola med svarta bältet” (mel. Rudolf med röda mulen) två gånger, eftersom denna drift med en pajas på skatteverket i Oskarshamn väckte så stor förtjusning hos den talrika publiken att dom begärde en repris.

Jag vet inte om jag är i livet vid nästa HIK-jubileum eller om jag klarar av att spela gitarr och sjunga. Jag har inte heller någon aning om det finns musikanter, som kan kompa mig då.

I så fall återkommer jag.

Jag och musiken 40.

I april 1995 skulle kommunala musikskolan ha sin uppspelning i sporthallen. Ungarna fick då tillfälle att visa sina färdigheter för egna och andras föräldrar, släktingar och vänner.

Jag fick en fråga av Gillis

- Kan du inte lära Markus och några till två lätta elvislåtar?

Jag kunde.

Markus Fredriksson spelade gitarr, Peter Kvillegård elbas, Richard Nilsson klaviatur och Mikael Svegmo skötte trummorna. Någon mer kan ha varit med, men det har jag i så fall glömt.

Markus sjöng ”Heartbreak Hotel” och ”All shook up”.

Sporthallen fylldes av välförtjänta applåder.

Sedan hände inte så mycket förrän till hösten.

Mikael Svegmo ville inte spela trummor längre, men en viss Kalle Berggren hade börjat högstadiet.

Han är en naturbegåvning som  trummis, allmänmusikalisk som han är.

Han var inte särskilt svår att övertala att ta över trummorna.

Tre elever från Fagerhult hade valt Fröviskolan framför Åseda det året, och en av dom var Bill Front. Han var genom målbrottet, och värvades omedelbart som sångare.

Sörens tvillingar, Mats och Emil Johansson gick i femman, och dom platsade tveklöst som saxofonister.

I början hade vi två kompgitarrister som turades om, Anders Össmar och Jonatan Chauca, men Anders tröttnade och slutade.

Namnet blev en upprepning: Strömers Pack.

Vi hade gott om spelningar; Långemålaparken, Tegelbruket några gånger, och vid ett tillfälle åkte vi ända till Olofström där vi gjorde en kanonspelning, dock med gles publik.

Många av musikerna i detta ”Strömers pack” gjorde fina insatser i 90-talets musikaler; ”Flower Power”, ”Odysseus äventyr”, m.fl.

Jag har rikligt med glada och trevliga minnen från tiden tillsammans med dessa ungdomar, och jag har gjort musik med flera av dom senare, oftast med Kalle Berggren.

Flera av dom har fortsatt att göra musik, och bäst har det väl gått för Bill Front i ”Frontback”.

Som alla vet kan detta ”Pack” inte göra en revivalspelning, då Markus inte längre finns bland oss.

Jag och musiken 39.

Höstterminen 1990 började tre musikaliskt begåvade pojkar högstadiet. Det var Marcus Högqvist, Michael Bergeskans och Andreas Johansson (numera Askebring).

Att Marcus hade musikaliskt påbrå efter sin far Christer visste jag, och han hade kompat på ”Tema Dans” i mars samma år. Dom andra två var lite av oskrivna blad för min del. (Att det inte finns några omusikaliska Bergeskansar visste jag inte då)

Exakt hur det hela började minns jag inte, men jag vet att både dom och jag hade en håltimme andra timmen på måndagarna samtidigt som musiksalen var tom.

Jag lärde Michael några treklanger på elbasen, och Marcus visade Andreas gitarrackord. Sedan spelade vi enkla låtar, av vilka jag säkert minns Fats Dominos ”Blueberry hill”.

Vi behövde en trummis, och Ulf Petersson i nian värvades. Han hade varit med i ”Cats” och ”West Side Story” och jag visste att han var en driven trummis.

Till Little Richards och en del andra låtar behövdes blås, så vi värvade Andreas Svensson på tenorsax. Andreas Pettersson hade slutat nian, men Lars Jonsson plockades in som andrasax.

Jag skötte klaviaturen, men den tog Andréas Lengyel snart över. Samtliga utom Askebring var med i storbandet, så det var nog den vägen som Lengyel hade nosat reda på att vi gjorde musik.

Namnet blev ”Strömers Pack”, en halvdålig efterhärmning av ”Perssons Pack.”.

David Fredriksson kom med som sångare, och han sjöng dom råare låtarna mycket bra, särskilt Bruce Springsteens ”Cadillac Ranch”.

Det var ett riktigt duktigt gäng, och vi hade gott om spelningar.

En tydlig minnesbild är, att vi spelade på en kommunfest i sporthallen, och stod utanför bakdörren och trimmade stämmorna till ”Twist and shout”.

Min överraskning var total, när T-tröjor med texten ”Strömers Pack” delades ut till oss alla på scenen i sporthallen mitt i spelningen.

Vi hade spelningar på Bruksgården i Fågelfors, i Fågelforsparken, i Blomstermåla Folkets Hus och  Folkets Park och på många andra ställen.

Vi slutade konsekvent med att jag tilläts sjunga och spela ”Johnny B Goode”.

Henrik Sanglén ersatte Lars Jonsson på tenorsax, och jag minns, att Henrik lärde sig ett engelskt ord vid spelningen i Blomstermåla. Han gick då i  femman!

Hans mikrofon var inte ”on”!

Fortsättningsvis visste han, att det betyder ”på”.

Marcus, Michael och Andreas och Henrik var med i ”Grease” 1992 och ”Memories” 1993 och gjorde förnämliga insatser, särskilt då Marcus. Jag kan se honom framför mig och höra honom i introt till ”Starway to heaven” utan att spela upp DVD:n. Han var mästerlig redan då, liksom Michael.

Någon gång i nian blev det slitningar mellan oss. Marcus var ”trött på de gamla tolvorna”, så jag satte ihop ett medley av dom, men vi kom i alla fall inte överens, så Strömers Pack bara sprack.

Vi skildes som vänner.

2003 gjorde vi en revivalspelning på numera nedbrunna Tombstone, dock utan Andreas Svensson, som hade lagt undan sin saxofon. Lengyel var på Kreta som trubadur, så jag fick nöjet att sköta tangenterna. Publiken var inte bara nöjd, den var förtjust.

Påskdagen 2011 spelade vi på Värdhuset Emågården. Eftersom Henrik Sanglén var i Singapore bad jag Christoffer Johansson och Andreas Olsson vara med och tuta i sina lurar. Dom var inte ens födda, när vi började 1990, men en enda repetition räckte för deras del.

Olyckligtvis hade Ulf Petersson skadat nyckelbenet när han INTE åkte skidor, men Kalle Berggren var en fullgod ersättare. Anledningen kommer i nästa ”Jag och musiken”.

Det var trångt, men en fantastisk stämning i ett absolut fullspikat Värdshus. Den näst sista låten var ”Sweet home Chicago”, och då gungade hela Värdshuset.

Traditionsenligt tillät dom mig att sluta med ”Johnny B Goode”.

http://www.youtube.com/watch?v=5gd1KxpjYXc

Jag kan bara känna en djup tacksamhet att få ha gjort musik tillsammans med musikerna i ”Strömers Pack” och glädje över att de ville vara med på Värdshuset.

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2011/04/oforglomligt.html

Att hoppas på en spelning till är kanske väl förmätet…

Jag och musiken 38.

Den 22 mars 1990 arrangerade högstadiet ”Tema Dans”. Jag skulle ansvara för musiken och samlade ihop ett gäng duktiga ungdomar.

Orkestern bestod av Ulf Petersson, trummor, Ann Svensson (numera Hultman) piano, Andreas Pettersson och Andreas Svensson, tenorsaxofon,  Daniel Persson, sologitarr och Marcus Högqvist (Åk 6) på kompgitarr. Han var en bra gitarrist redan då.

Jag fick ta basen själv, eftersom det inte fanns någon basist på högstadiet.

Det hade jag i och för sig ingenting emot.

Johan Johansson (JJ) och Jenny-Ann Hägelmark sjöng de flesta låtarna, men jag och Daniel fick var sin.

Rosmarie Stjernström dokumenterade allt med skolans videokamera och ljudkvalitén är därefter, men det allra mesta håller en hyfsad standard.

Jag har låtit konvertera allt till DVD, och intresserade kan få köpa ett exemplar.

Vi repeterade bara två gånger, och allt satt inte, sången slirar vid några tillfällen, men vi hade roligt och högstadieeleverna rörde på sig med några undantag.

Frågan är, om JJ hade vågat ta huvudrollen i West Side Story utan det självförtroende han fick av ”Tema dans”.

I vart fall gjorde han det, och Fröviskolans musikaler blev en fin tradition. 

Jag och musiken 37.

När vår son Patrik gick i sexan fanns det ett band i Högsby, som kallade sig Svensbäck.

Det bestod av Bo Blad, Lasse ”Data”, Anders Lenhoff + någon som jag har glömt.

Dom hade egen utrustning, men det hade inte Patrik och hans klasskamrater, som började bli intresserade av att göra musik.

Turligt nog fick de hålla till och fippla i musiksalen (fyra av dom var lärarbarn).

Efter ett tag frågade jag dom, om dom inte ville spela lite mer på riktigt.

Jodå, de nappade.

Fredrik Jejdling lärde sig spela trummor, Mattias Lenhoff elbas, Stefan Freij lite gitarr liksom Magnus Hedenström.

Conny Karlsson och Patrik kunde redan en hel del saxofon tack vare Lennart Pettersson och musikskolan. Stefan Herdinius var en bra pianist, och fem av dom var också med i det nystartade storbandet.

Jag lärde dom det jag kan, och det gick ganska så fort.

När dom gick i sjuan gjorde Peter Svärd en inspelning med hjälp av sin rullbandspelare. Den finns konverterad till CD, och håller bra klass för att vara sjuor.

Jag kallade dom ”Pojklaget”, eftersom vi då hade lärarorkestern, och dom spelade på en lussevaka, på dåvarande fritidsgården (bredvid gamla lågstadiet) och vid några fler tillfällen.

Efter ett tag klarade dom sig utmärkt utan mig, och i nian presenterade dom en kortare musikal på c:a 30 minuter.

Med Patrik på gitarr spelade de en högsbydag (1986?) med Jonas Malmdal som sångare.

Som slutkläm var Patrik och Mattias med och startade Södertorn All Stars, en mer än 25-årig tradition.

Det var kanske inte så mycket ”Jag och musiken” men jag var i alla fall med på ett hörn.

Jag och musiken 36.

När jag började vid Fröviskolan i januari 1973 fann jag ingen anledning att nämna mitt förflutna som musikant. The Fox Hunters hade spelat i Ruda Folkets Hus lördagen den 10 april 1965, men ingen i Högsby kommun kom ihåg H-G Strömer från det tillfället.

(Jag minns, att vi hade dåligt med bensin i Sigge vid det tillfället. Vi tankade mopedbränsle med enkronor någonstans där Konsum ligger idag när vi åkte igenom Högsby på hemvägen).

Höstterminen 1980 började Peter Svärd och Peter Olsson som vikarier vid Fröviskolans högstadium. Peter Olsson var en duktig pianist, och Peter Svärd en habil trummis. Dom snackade om att göra lite musik på lärarrummet, och Gillis hängde på. Han sjunger som bekant utmärkt och kompar bra på gitarr.

Det är trevligt med musik, men vi har ingen basist, gick snacket på ett ungefär.

Jag kunde inte hålla mig.

Jag hängde med på elbas.

Björn Persson, som undervisade på mellanstadiet i Berga, var en bra sologitarrist.

Vi övade några gånger, och ställde oss på sporthallens scen vid höstterminens slut 1980.

Eleverna trodde först att det rörde sig om playback, men det var det inte alls frågan om.

Vi var fem lärare, som gjorde ganska bra musik!

Veine Svensson bandade alltihop, och jag har hela föreställningen på kassettband.

Vi gjorde om det vid vårterminens slut, samt julen 1981, då med Olof Sundström på sologitarr.

(Björn hade lämnat Berga och kommunen)

Olof var vikarie i matte och teknik, och vi andra visste aldrig i förväg hur hög han var.

Han var också med när vi spelade några låtar ur ”Jesus Christ Superstar”.

Detta var 1981.

Det skulle komma mera.

Mycket mera.

Jag och musiken 35.

När vår yngsta dotter Caroline och Gunnar skulle gifta sig den 10 augusti 2002 hade dom planerat allt minutiöst och långt i förväg.

Caroline hade frågat mig:

- Pappa, kan inte det där bandet du hade på 60-talet spela på vårt bröllop?

(Observera ordvalet ”det där bandet”!)

Staffan var bjuden på bröllopet, eftersom han är Carolines gudfar, så han var givetvis med.

Jag visste, att Jocke inte kunde spela gitarr sedan han fått Guillian-Barré Syndrom i början på 90-talet, så jag frågade Patrik, om han kunde ta den andra gitarren och några stämmor.

Han skulle liksom jag vara med på bröllopet.

Han nappade.

Jag ringde vår trummis Leif i Göteborg, men si, han kunde inte vara med.

Hans dotter skulle gifta sig den 10 augusti!

Ludde fanns i Singapore.

Vi hade ingen trummis, men jag kände Kalle Berggren.

Han ville vara med, fick en CD med några låtar, övade med oss andra en gång i Gränna, och det räckte.

Kalle Berggren är en suverän trummis.

Tack en gång till, Kalle, för att du var med!

Jodå, dom gamla takterna fanns kvar, vi var nöjda, och bröllopsgästerna var det också, bortsett att dom tyckte att vi slutade för tidigt.

Det var nog sista gången jag gjorde musik tillsammans med någon från The Fox Hunters. Första gången var ganska exakt 40 år tidigare.

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2012/08/ett-halvt-sekel.html

Jag och musiken 34.

Ja, vi hade lagt av, men det var inte slut .

Fortsättning följde.

Grännaborna ville återuppliva gamla minnen och höra oss igen och dansa till vår musik.

Påskafton 1977 spelade The Fox Hunters i medborgarhuset i Gränna.

(Ja, jag minns det tydligt, för det var snöstorm på annandagen när vi skulle åka tillbaka till Högsby.)

Publikrekordet rök all världens väg.

Dom äldre kom för att återuppliva gamla minnen, och dom yngre kom för att kolla om vi var så bra som dom äldre påstod.

Vi hade övat väldigt lite, men vi skötte oss.

1982 var det dags igen.

Vi spelade på en loge strax söder om Gränna.

Den var knôkfull med folk.

En viss Peter Svärd följde med mig från Högsby med sin rullbandspelare och bandade hela kvällen. Varenda ton (även några missar och någon enstaka felspelning) kom med på rullbandet.

Jag har allt konverterat till CD. En hel del tål att lyssnas på även om Leif inte kunde alla de stämmor Ludde hade sjungit.

Succén upprepades året därpå.

Då gästspelade Patrik på tenorsax i några låtar.

Där skulle jag kunna sluta men det finns fortsättning.

Jag och musiken 33.

Åren gick, och vi hade fortfarande hyfsat med spelningar. Vår trummis Leif flyttade till Göteborg 1967 och ersattes den 7 oktober av Jörgen "Ludde" Lantz, som hade varit med när Leif gjorde lumpen.

(Ludde dog i cancer i december 2012. Han finns med på bilden från Parkhyddan i Nässjö, ”Jag och musiken 19”.)

Popmusiken utvecklades i snabb takt i mitten på 60-talet, men det gjorde inte vi.

Vi hade inte en chans att planka exempelvis Eric Clapton eller Jimi Hendrix.

Vi behärskade inte tekniken.

Vi hängde inte riktigt med.

Vi styrde in på ett litet stickspår.

Vi blev nästan som ett dansband, trots det inte fanns dansband på 60-talet.

Vi spelade fortfarande enbart låtar vi själva tyckte om, men vi tvingades välja dom vi klarade av.

Stämsången var fortfarande vår styrka, och Ludde höll lätt sina stämmor.

Vi platsade fortfarande i Boråsparken, på Pigalle i Nässjö, Stugan och Rigoletto i Jönköping, S2-Salen i Karlsborg, en hel del bygdegårdar och naturligtvis på hemmaplan, Åsavallen i Gränna och Boklunden på Visingsö.

I juni 1967 bytte vi namnet The Fox Hunters ”Räfjägarne” till JOKKES.

För vår publik var vi dock fortfarande The Fox Hunters, och är så än idag i Gränna med omnejd.

Samtidigt gjorde Bingon sin entré.

Det var enklare för idrottsföreningar att anordna Bingo än dans.

Det gav oftast mer pengar.

Danskvällarna blev färre, och på mindre orter upphörde de ofta helt.

Hösten 1968 började jag studera tyska vid dåvarande universitetsfilialen i Linköping.

Jag fick annat än musiken att prioritera.

Den 10 juli 1969 föddes Patrik.

Han är född mellan två spelningar på Åsavallen i Gränna, den 9 och 11 juli.

Jag fick göra fler prioriteringar.

Antalet spelningar minskade successivt, och vi övade mer och mer sällan.

Vi hade haft problem med att hitta replokaler länge.

Vid ett tillfälle, jag tror det var 1965, tog vi färjan till Visingsö med Viktor IV, släpkärra och några av våra trogna fans.

Där övade vi i bygdegården en lördagskväll och övernattade på luftmadrasser och sovsäckar.

Sedan övade vi halva söndagen, tills vi tog färjan tillbaka till Gränna.

Senare fick vi hålla till i Uppgränna nedlagda skola.

Den behövde vi nu inte längre.

Vi slutade.
Den 16.8 1970 annonserade vi vår sista spelning.
JOKKES orkester (f.d. the Fox Hunters) fanns inte längre.

Vi hade under åren köpt en förstärkare, en elorgel och en släpkärra gemensamt. Det delade vi nu upp i största samförstånd.

Jocke fick släpkärran, 

Staffan tog elorgeln, och jag fick hålla tillgodo med VOX AC30, för jag fick välja sist.

Fortfarande räknar jag Leif, Staffan och Jocke som några av mina allra bästa vänner genom tiderna.

Vi hade mycket mer roligt tillsammans än jag någonsin skulle kunna skriva på min blogg.

Vi hade någon enstaka spelning i början av 70-talet, men The Fox Hunters fanns inte mer.

Alla vackra sagor har ett slut.

En riktigt otäck mardröm.

Jag hade en konstig dröm i natt.

Jag drömde, att jag var i Tyskland.

Året var 1930, och det var inget konstigt med det.

Det konstiga var, att tyskarna hade uppfunnit ”Das Internetz”.

NSDAP hade genast sett möjligheterna, som ”Das Internetz” erbjöd.

Joseph Goebbels gav en känd journalist, Essens von Tageslinde, uppdraget att starta en sajt för att främja nazisternas intressen.

von Tageslinde kallade sajten ”Entpichselt”.

Den blev snabbt populär, både bland nazisterna och vanliga tyskar, oftast de arbetslösa och fattigaste.

Där frodades antisemitismen och judehatet.

Man kunde läsa, att judarna skulle ta över Tyskland om de fick hållas.

Många kommentarer på ”Entpichselt” handlade om hur tyskheten och den tyska kulturen hotades av judarna.

Man ville ha ett tyskt Tyskland.

De som frekventerade ”Entpichselt” ansåg, att tyskarna måste försvara sig mot judarna och judisk kultur.

”Entpichselt” ansåg, att det var judarna som låg bakom depressionen.

Man kunde dagligen se inlägg och kommentarer om de fruktansvärda brott, som judarna begick.

Många inlägg på ”Entpichselt” förordade, att judarna skulle utrotas, eftersom de utgjorde ett så  starkt hot mot tyskheten.

Där vaknade jag.

Tack och lov var det bara en dröm, en mardröm.

Men tänk, om Internet hade funnits under nazitiden!

Så mycket antisemitism och judehat nazisterna hade kunnat sprida på ett så snabbt och effektivt sätt.

”Völkischer Beobachter” hade fått slänga sig i väggen.

Jag och musiken 32.

Vi hade blivit lovade en skivinspelning för segern i Nybro, och den gjorde vi söndagen den 24 oktober 1965. Vi var i Philips studio på Lidingövägen i Stockholm.

Att spela in en skiva var något helt annat för ett halvt sekel sedan, än vad det är idag.

Det var rullband som gällde då!

Resan företogs utan släpkärra, eftersom vi bara hade söndagen på oss. Vi åkte med vår utrustning i Staffans röda Volvo Sport, Leifs gula Amazon med överväxel och min Opel Kapitän, Viktor IV. Hastigheten var sisådär 150-170 km/h, för vi stack tidigt på morgonen, när vi var ganska ensamma på E4:an (det var fri fart 1965).

Vi hade fyra timmar bokade, och vi gjorde fyra spår som jag har på CD, varav två gavs ut på skiva.

Den såldes inte så värst bra, några hundra exemplar i hela Sverige, och det blev vår enda skiva.

Ett exemplar gick för 800:- på Tradera i juli i år, så samlarna är i alla fall intresserade.

FOX HUNTERS - THE TWOMP / RELAX "RARE I NYSKICK"

Om säljaren

Fast pris: 800 kr

Köp nu

Lägg till i minneslista

Avslutad:	4 juli 17:58
Frakt:	24 kr (Posten)

Objektets skick:

Ej specificerat

Beskrivning av objektet

En svensk singel utgiven 1966 på Midnight sun record SUN 1005. Skicket på skiva/omslag är M-/M-.

Vi var listade för PF Sloans låtar på svenska, men han försvann hastigare än han dök upp i USA, så det rann ut i sanden, men det bästa av dom fyra spåren vi spelade in är just en låt av PF Sloan:

”Upon a painted ocean”

http://www.youtube.com/watch?v=pZjWnFmH8gQ

En liten detalj:

Jag jobbade vid dåvarande realskolan i Sävsjö ht 65, och läsåret 1966-67. Vi konkurrerade om skoldanserna på realskolan med bl.a. Thorleifs.

Där hade dom färre spelningar än vi.

Sedan låg dom i elitserien en massa år.

Dit kom aldrig vi.

PS! Bilden är min egen skiva. Den är inte rare i nyskick. Bilden från Tradera ville inte vara med.