Tre kvarts sekel 4

 

För 75 år sedan, den 28 december steg jag av färjan i Hälsingborg.

Jag var på dagen 4½ år gammal, och jag har kvar bilden av kajen i hjärnan.

1959 cyklade jag och en kompis till Köpenhamn, och jag kände igen platsen.

Allt är sedan länge ombyggt, men jag har kvar det som en JPG-fil i huvudet.

Sedan åkte vi till Örenäs slott för 14 dagars karantän, men vi hade inga sjukdomar.

Vi hade inga löss heller, eftersom vi var grundligt avlusade.

Jultomten kom och jag fick en liten bil av det välkända märket BRIO.

Det var min första julklapp i Sverige.

Den första maträtt vi serverades på svensk mark var en utsökt delikatess:

Stuvade fiskbullar!

Opa var mycket misstänksam och försiktig:

- Wir müssen das essen, sonst wirken wir unhöflich und undankbar.

Det var enda gången Opa åt stuvade fiskbullar i hela sitt liv.

(Välkomsthälsningen med texten på tyska på ena sidan och svenska på den andra fick vi vid ankomsten till Örenäs. Opa sparade den och mycket annat.)

Trekvarts sekel 3.

 

För 75 år sedan, den 27 december kom vi fram till Odense, där danskarna hade riktigt god mat åt oss.

De märkte att vi var tyskar, men insåg att vi inte kunde vara nazister, som hade ockuperat Danmark.

Vi kom ju i dom vita bussarna.

Vi var lite trötta på havregrynsgröten som serverades inte bara på morgonen utan även på dagen och kvällen.

Havregrynsgröt är lättlagad och det behövs bara havregryn, salt och vatten.

Dessutom är gröten nyttig.

Vi övernattade i Odense för att fortsätta följande dag.

Alltnog, den 28 december åkte vi med färjan Korsør – Nyborg över stora Bält (Bron och tunneln fanns inte då, däremot hade vi nyss åkt på bron över Lilla Bält).

Väl framme i Helsingør såg vi Sverige!

Trekvarts sekel 2

 

För 75 år sedan var den 24 december julafton, precis som alla andra år.

Ändå var det en speciell julafton; utan julgran, julklappar och andra tillbehör.

Vi befann oss med de vita bussarna vid Bad Hersfeld (Google Maps vet), ungefär mitt i Tyskland på väg till Sverige.

Vid midnatt stannade bussarna, alla steg ur och vi sjöng ”Stille Nacht”, ”Oh Tannenbaum” och ”Vom Himmel hoch”.

Jag minns den stjärnklara natten, jag minns vägens sträckning högst upp på en flack kulle i en svag högerkurva nästan fotografiskt.

1984 var en vit buss med chaufför på besök vid Fröviskolan, vi pratade lite grann, och han kom ihåg detta lika väl som jag.

- Det var den stämningsfullaste jul jag varit med om, tyckte han.

Julklappar fick vi inte där, men den bästa väntade på oss:

Vi skulle få komma till Sverige.

Kortet med den vita bussen har jag fått av Syrran. Tack!

Valfrihet.

 

Ojsan! Den valfriheten var ganska så dyr.

Varför heter det riskkapitalbolag?

Är det riskabelt att hösta in en miljard av våra svenska skattepengar?

Och varför invänder Barbara, grundaren av Engelska skolan, mot beskrivningen från Skolverket?

Engelska skolan lockar akademikerbarn med drivna föräldrar.

Jag känner till ett fall.

I den skolan fanns inte många personliga assistenter.

Barbara tjänade en halv miljard på segregationen.

Nej, jag förstår inte hur svenska elevers kunskaper blir bättre av att skattepengar flyttas till Caymanöarna eller bygger upp privata förmögenheter.

Svensk? Ja!

 

En person, fullständigt obekant för mig, som bor i Stockholm har skickat en hälsning till mig på Facebook:

Lilla vän. Ta och lämna vårat land Sverige. Du är inte ens svensk. Så. Åk hem.

Jag vet att Heinz-Günther inte låter svenskt.

Tack och lov för våra barn och barnbarn låter Strömer svenskt.

De slipper få dylik smörja från ”svenskar”, troligen sverigedemokrater.

Men jag har bott i Sverige i 75 år; längre än de flesta sverigedemokrater.

Jag är svensk medborgare sedan 1953.

Jag har motsvarande 120 akademiska poäng i svenska och har undervisat i svenska i 34½ år.

Det har inte sverigedemokraterna. (kanske en eller två?)

Jag kan nationalsången, Sveriges Flagga och Sverige Fosterland utantill.

Det kan inte sverigedemokraterna. (kanske en eller två?)

Dessutom kan jag inte åka ”hem”.

Vi blev utslängda ur Tjeckoslovakien.

Men det kan ju inte alla dessa sverigedemokrater veta.

Dessutom bryr dom sig inte.

Dom har de skönt i sin bubbla.

Usch så trött jag blir på dessa onödigheter!

(Klippet är ur dagens OT, 20201221)

En kommentar.

 Med stor glädje och lite stolthet lägger jag ut denna kommentar på min blogg och Facebook.

Unknown har lämnat en ny kommentar till ditt inlägg "Jag minns.":

Snubblade in på denna bloggen idag och läser detta inlägg. Som en av dessa 28 elever så vill jag verkligen framföra min tacksamhet till dig! Trots att högstadietiden egentligen är en relativt kort period av ens liv så är det år som fastnar i minnet. Och att denna klass var bra håller jag med om men det berodde inte bara på klassen.

Med egna barn i skolåldern så är det oundvikligt att börja reflektera över sin egen tid i skolan och jag kan genuint säga att jag verkligen, med perspektiv på det, uppskattar hur dessa år såg ut. Med många år i skolan, både innan och efter denna tid, så rankar jag dig väldigt högt som lärare. Det är en sak att besitta ämneskunskaper men att kombinera detta med ett sinne för rättvisa, ordning och framför allt humor är det få som uppnår på samma sätt som jag upplevde att du gjorde.

Läser i övrigt på bloggen många kommentarer från främst anonyma källor som i grunden verkar handla om människosyn. Vill skicka med att du format minst en och förmodligen många fler till att ha en inkluderande och öppen syn på många saker i livet. Tack för det!

Exakt tre kvarts sekel

 

Idag är det 75 år sedan vi lämnade Graupen i Sudetlandet med de vita bussarna.

Vi var 200 personer i åtta bussar samt en lastbil, kokvagnen och ledarbilen.

Många nior vid Fröviskolan har lyssnat på min berättelse och kommer kanske ihåg en del, men ni andra kan läsa här.

http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2009/12/ocksa-ett-minne.html

Att lämna sin hembygd och planteras om i ett annat land är svårt.

Opa och Oma pratade långt in på 50-talet om att återvända trots att de visste att det var omöjligt.

Tjeckerna hade ju kastat ut oss.

Vi var ungefär 3 miljoner Sudettyskar som skickades iväg över gränsen, mer eller mindre brutalt. De flesta hamnade i Sachsen eller Bayern som låg närmast.

De kom till ett ruinerat och ödelagt Tyskland, som hade fått ta emot 14 miljoner flyktingar från de östra delarna av f.d. Tyskland, som Sovjetunionen och Polen hade lagt beslag på.

Fattigdom, svält och lidande hörde till vardagen.

Resten får du ta reda på själv. Wikipedia vet mycket.

Men vi hade turen att få komma till Sverige.

1945 fanns det inga sverigedemokrater och nazismen var inte lika gångbar som idag. Vi flyktingar var välkomna.

Grännaborna ville prata tyska med oss. De kunde några få ord.

- Heil Hitler, sa de, men det hade vi hört så att det räckte.

- Deutschland kaputt, sa de, men det visste vi redan.

De menade inget illa.

De allra flesta var snälla, vänliga och hjälpsamma.

Nästa alla sudettyskar fick jobb på andra orter, men vi blev kvar i Gränna.

Kanske bäst som skedde...

Fler fünd.

 

När jag städade undan textilier gjorde jag flera fünd, bland annat ett antal tröjor från olika lussevakor.

Jag var med på alla, från den första 1981 i dåvarande fritidsgården, till 2007 som blev min sista.

Vi var i Hornsö skola, Hagadal (Hultsfred) och till sist Tegelbruket.

1988 introducerade jag och Stig Wisén "Werner und Werner".

Manuset knåpade jag, Patrik och Ina ihop gemensamt, men det förnyades varje år.

Det finns kvar.

Jag hade med min gitarr och efter luciasången sjöng vi strofer om oss lärare på melodin ”Du ska få min gamla kortlek när jag dör.”

Rosmarie Stjernström höll fram texterna åt mig medan jag kompade.

Eleverna passade på att driva med oss, och särskilt minns jag Berras (Berketh Estifanos) imitation av mig.

Vid ett tillfälle var eleverna oförskämda, men det satte vi stopp för.

De flesta lärarna deltog, och visst hade vi roligt.

Jag minns lussevakorna med glädje.

Mina tankar.

 

Ingen Juladans i år.

http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2013/12/arets-juladans.html

(Jag hade fel där)

Tråkigt, liksom så mycket annat i Coronans spår, men jag kan komma över det.

Dock går mina tankar till årets nior, som lär få vänta på sin musikalresa, om det nu blir någon.

Jag minns alla mina musikalresor, från 1990 då vi såg West Side Story på China till den sista , då vi såg Mamma Mia på Cirkus.

Vi besökte Riksdagshuset, där vi visades runt av Håkan Juholt, som Ingvar Gunnarsson var bekant med.

Jag känner bara till ett fåtal av niorna numera, men väl en del föräldrar, som i många fall har varit med om en musikalresa.

Jag kan bara hoppas att det blir en musikalresa för niorna.

Traditioner ska inte brytas.

De ska bevaras.

Jag minns.

Jag städade bort några gamla textilier och gjorde detta fünd.

Jag fick tröjan av den bästa klassen jag hade under mina 34 år vid Fröviskolan:

Elever födda 1977 från Fågelfors och Fagerhult.

Ja, jag minns er alla.

Ni var 28 elever, en flyttade efter sjuan.

Vi hade en riktigt trevlig återträff 2011 i Lionslokalen.

http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2011/09/en-lyckad-klasstraff.html

Klasstorleken är av underordnad betydelse – det är eleverna och deras uppförande som avgör.

Jag minns även många av era föräldrar från utvecklingssamtalen.

Det var trevliga möten med övervägande positiva ord.

Hej på er var ni än befinner er och må det gå väl för er!

Vi kanske ses någon mer gång!