Summer of '66.

För 45 år sedan inföll midsommarafton den 24 juni precis som i år. Jag och två av mina ungdomskamrater satt på Bergsgatan 13 i Gränna och söp till det (på den tiden festade vi inte, vi söp, men det är nästan samma sak) inför kvällens förväntade fröjder på festplatsen Åsavallen på Grännaberget.
Min mor och Syrran var i Tyskland.
Vi delade en sjuttiofemma Gordons Dry Gin så rättvist som möjligt och spelade tribello (ibland kallat Bismarck), eftersom det fattades en fjärde man till bridge.
Klockan åtta gick vi uppför trapporna, betalade inträdet och började spana in fruntimmer. En annan av mina goda vänner, numera avliden, berättade om en ensam tjej, som han just hade dansat med. Han pekade ut henne för oss medan han i smått lyriska ordalag redogjorde för diverse förtjänster hos den unga damen i fråga.
Jag bjöd upp henne, och den första replik hon fick höra var ”Spelar ni inte i kväll, Strömer?”
Det gjorde vi inte, trots att vi var rätt hårt bokade sommaren 1966, och lika bra var det, för annars hade jag inte befunnit mig här idag.
Igår kväll var jag uppe på Åsavallen igen. Där finns numera ingen festplats, dansbanan är sedan länge riven liksom alla andra småbyggnader som hörde till, men mina minnen finns kvar. Vi spelade ofta på Grännaberget, och det var alltid roliga spelningar inför en krävande publik.
Just midsommaraftonen 1966 spelade jag inte.
Vem den ensamma unga damen var överlåter jag åt mina läsare själva räkna ut.

Jag har hittat en bild på dansbanan, och jag presenterar den med glädje. Jag fotograferade ur en bok.

Elvisprojektet, slutet.

När jag och några jämnåriga började göra musik i Gränna i slutet på 50-talet försökte vi även spela några elvislåtar. Det var inte så lätt, eftersom vi varken förfogade över en elgitarr eller en gitarrist till en sådan. Vi hade en halvtaskig kontrabas, och en halvtaskig basist, som kunde G, D, A, E (de tomma strängarna) samt C, F och Bb, och en basgång, den i ”Won’t you wear my ring”. I övrigt ”drog han till”, och i rätt takt.
Vi hade en trummis med ett trumset som bestod av en virveltrumma, en hi-hat och en cymbal, och han var bra. Vi hade två kompgitarrer och mig på piano, inte därför att jag var bäst, utan eftersom jag var minst dålig. Sången sjöngs natur, för vi hade ingen sånganläggning. Resultatet står inte på något sätt att jämföra med vad dagens tonåringar klarar av med dagens utrustning, men vi var pionjärer, och andra på den tiden var inte mycket bättre eller sämre.
Publiken kunde identifiera låtarna, och vi hade roligt. Dessutom var vi dom enda tonåringarna i Gränna, som gjorde musik.
Därför är det en drygt 50 år gammal dröm som går i uppfyllelse, när jag numera får vara med och göra elvislåtar, som låter som elvislåtar.
När vi fortsatte med musiken i början av 60-talet i Gränna var det Cliff Richard and the Shadows, Spotniks, och så småningom the Beatles som passade oss. Då hade vi utrustning som dög och vi surfade med på beatlesvågen, men då var Elvis borta från scenen och fanns på filmduken.
Därför kan jag bara känna mig tacksam, för att jag har fått vara med och genomföra Elvisprojektet.
Det är ibland svårt att lägga ihop pusslet Elvisprojektet, eftersom alla musikerna spelar på annat håll.
Kalle Berggren i ”Heron Head”, Simon i ”At one”, Michael i ”Almost unplugged”, Mikael Karlsson är ute på turnéer i Tyskland, England, Danmark men spelar ibland också i Högsby, Andreas Ohlsson har något på gång i Berga tillsammans med sin äldre bror Alexander och Oliver Hammarsten, Andreas Johansson spelar med allt och alla, senast Bergeskans, Catja sjunger i kyrkan, och Oliver åker till Sundsvall som ungdomstalang.
Tack alla ni som är med!
Kalle Berggren, som jag har gjort musik tillsammans med i olika omgångar sedan 1995. Jag märkte redan då vilken begåvning han var, och han har mer än infriat förväntningarna. En trummis av rang med orubbligt och stadigt trumspel.
Mikael Karlsson, som det är en njutning att höra spela elbas. Jag ser upp till honom ungefär som en fotbollspelare i sexan ser upp till en bra spelare i landslaget. Den genomsnittlige lyssnaren i publiken förstår troligen inte, vilken hög nivå han befinner sig på. Jag känner glädje och stolthet idag över, att det var jag som visade honom dom första treklangerna i ”All shook up” och ”Heartbreak Hotel”.
Andreas Johansson, vår frontalfigur, har en enda brist, nämligen ett lägre register än Elvis. (Det var därför Michael Nilsson bytte gitarr till en som var lägre stämd). Han var suverän redan i ”Jailhouse rock” när vi gjorde musikalen ”Lol” 2005, och han har bara blivit bättre och bättre. Vilken tur att jag ringde honom inför HIK:s jubileumsgala i oktober 2008! Han är bra på allt i musikväg han gör, sång, gitarr, dragspel och piano. Han är en ödmjuk och bestämd yngling, som vet vad han vill och kan.
Michael Nilsson spelade gitarr i ”Hyran” 2001. Hans säkerhet, teknik och musikalitet har vuxit rejält under dessa tio år. Han gör praktiskt taget allting rätt, och är inte i något större behov av tillrättavisningar.
Simon Johnsson, vars gitarr ligger i bakgrunden med riff och slingor, som publiken oftast inte lägger märke till, men som ska finnas där, och som skulle saknas om han inte fanns. En skicklig hantverkare på det han ska göra. Det blir nog några solon över till honom i framtiden, och dom klarar han lätt.
Andreas Ohlsson, fenomenet som ”spelar lite piano också”. Han är bra på piano, och suverän på tenorsax. Dessutom är han den mest musikaliska person jag har haft att göra med. Han hör och förstår det mesta redan första gången, där andra behöver 3, 4 eller 5 försök. Jag hoppas att jag får leva så länge, att jag får uppleva några rejäla musikaliska framgångar för hans del.
Oliver och Catja Lundström, som har slipat stämmorna tillsammans med mig ända ner till 000-sandpapper för att få stämsången så snygg, tydlig och bra som vi bara kan. Har det slirat någon gång, som på ”King Creole” igår, så var det jag. Vackra röster och säker stämsång är deras kännemärke.
Fler än jag borde känna stolthet och glädje över att Högsby kommun kan presentera något så musikaliskt säkert och komplett som Elvisprojektet.
Vad som hade hänt, om jag hade haft dom här resurserna i slutet på 50-talet kan jag bara spekulera om.
Slutligen vill jag rikta ett retroaktivt tack till Gillis, Ove, Lennart och de andra i den utmärkta musikskolan vi hade i Högsby kommun.

Elvisprojektet högsbydagen.

(Elvisprojektet, slutet kommer i morgon)
En gång är ingen gång.
Två gånger är en repris.
Tre gånger är en tradition.
Ja, vi gjorde en alldeles utmärkt bra spelning utanför Högsby Sparbank idag. Vädret var bra, Roger som skötte ljudet var bra och vi var bra.
Jag skulle inte skämmas för att ställa Elvisprojektet på någon scen i Sverige. Vi har en besättning som förstår att bemanna stationerna och göra sina insatser. Alla har fått sin utbildning eller delar därav i den numera nedlagda Kommunala Musikskolan.
Jag ville inte nämna det under spelningen, men Jonatan Karlsson befann sig annorstädes, så vi saknade både hans röst och hans lur, den där som man drar fram och tillbaka på.
Vi klarade oss bra ändå, men hade kanske varit ännu en liten aning bättre med Jonatan.
Alla i Elvisprojektet är positiva till att samlas fler gånger, kanske öva in några låtar till, men framför allt utveckla blåset. Et bra blås skapar tryck, och jag har pratat med John Friberg om en comeback. Jag ska också fråga Carina Henriksson. Med fyra lurar får vi en ny dimension i spelet, och en utökad repertoar.
Jag har även pratat med Henrik på Värdshuset om höstlovet. Vidare pratade Ragnar Pettersson med mig om nästa sommar och Långemåla.
Det ser ljust ut.
Problemet är att samla alla dess duktiga musiker samtidigt på samma plats.
Idag njuter vi av allt beröm som vår publik öser över oss.
I morgon börjar framtiden.

Läsårsavslutning i Högsby kyrka.

Skolavslutningarna i Högsby kyrka känns lite annorlunda numera, när jag inte längre får sommarlov, men när fem av mina f.d. kollegor går i pension samtidigt är min närvaro i stort sett att betrakta som obligatorisk.
Rektor Roger var som alltid en mycket bra talare, men han överträffades av Anders Ek. Vi som hörde orden minns dom kanske inte ordagrant, men jag kan bara instämma i det han framförde.
Elevernas stora uppskattning tydliggjordes av två stående applåder.
I allt det positiva några negativa tankar:
Jag vet, att Jesus sade:
- Låten barnen komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike hör sådana till. (gamla översättningen som jag lärde mig runt 1950).
Däremot har han aldrig sagt:
- Låten barnen skrika och föra oväsen i kyrkan.
Prästen undvek att kränka alla i kyrkan med en välsignelse, vad den nu kunde ha gjort för skada annat än att reta någon enstaka ateistanarkistfundamentalistextremist.
Bland årets nior fanns de sista som jag har undervisat som ordinarie. Jag hade dom i tyska i åk 6. Yngre elever har jag bara lärt känna vid olika vikariat.
Därmed är epoken Strömer definitivt avslutad.
Jag hoppar nog över läsårsavslutningen 2012.
På bilden nedan ses en av de pensionerade lärarna, nämligen pensionerade läraren Ingvar Gunnarsson.
Han ville inte, att jag skulle publicera bilden på min blogg, men jag vill visa, att jag också kan ta ett par bilder och skriva något sedan.

Elvisprojektet, fortsättning 4

Ja, jag vet om, att historieskrivningen sker baklänges, men bloggen är sådan.
Efter vår spelning utanför Högsby Sparbank högsbydagen 2010 fanns det inget liv kvar i Elvisprojektet. Jag övade då och då med ”småknottarna” (jag kan bara inte släppa musiken), men i början av mars ringde Jonas Erlandsson mig. Han ville, att Elvisprojektet skulle spela på socialdemokraternas distriktskongress i sporthallen den 9 april. I publiken skulle den nyvalde partiordföranden Håkan Juholt befinna sig.
Plötsligt levde liket!
Jag ringde runt, och det behövdes ingen övertalning. Jag uttalade också ordet ”högsbydagen”, och det tyckte alla var väldigt bra sagt av mig.
Jag tog kontakt med Högsby Sparbank, och vi kom överens om att jag skulle lämna definitivt besked om högsbydagen efter spelningen för Juholt & Co.
Två problem infann sig. Kalle Berggren skulle till Milano just den 9 april och titta på fotboll, så vi hade ingen trummis. Mikael Karlsson var i Tyskland vid det tillfället, så vi hade ingen basist heller.
Eftersom problem är till för att lösas ringde jag Alexander Ohlsson, som jag vet är en bra trummis, och han ställde upp. Jag själv fick ta basen, så där försvann några låtar, som jag inte har tillräcklig teknik för.
Vi bestämde repertoaren och övade en gång, dock utan Andreas, som spelade på annat håll, och det kändes riktigt bra.
Veckan före spelningen ringer Simon. Han har någon form av festival på sin skola i Torsås, och kan inte vara med.
Där rök den ena av gitarrerna, men det skulle bli värre!
Vi riggade allt på fredagskvällen, mest tack vare Michael Nilsson och Alexander, åkte hem och somnade gott.
Jag väcktes 0645 på lördagsmorgonen av en telefonsignal. Jag hörde bara ett hest kraxande såsom av förkylda kråkor i luren.
Det var Andreas, som hade förstört sin röst på fredagskvällens spelning.
Jag frågade Oliver vad han kunde sjunga, men han tvärnitade, så jag fick ta ansvaret själv med både elbas och sång.
Vi skulle spela vid kongressens öppnande, och den insatsen var dålig. Man hörde väl vad det var för låtar vi spelade, men vi var inte bra. Jag skämdes lite, men vad hade vi för val? The show must go on!
Så skulle vi spela igen vid halv två, före Juholts tal. Jag frågade, om han ville sjunga något, och han tittade på låtlistan och pekade på ”Can’t help falling in love”.
- Den kan jag, förklarade han med ett lika stöddigt tonfall som en nyvald partiledare.
- Ta ett D på pianot! uppmanade jag Andreas.
Det gjorde han, och Juholt började klockrent i Bb-dur, exakt en ters för lågt:
- Wise men say….
Jag gav upp tanken att låta honom sjunga, och sedan gjorde vi en kanonspelning med den uppställning vi hade. (Jag, Michael N, Syskonen Ohlsson, syskonen Lundström och Jonatan) Varför det blev så bra som det blev vet jag inte, men vi fick massor med beröm efteråt. Bra gjort, med tanke på att nästan halva ordinarie besättning var borta.
Inför högsbydagen har vi övat två gånger, i söndags med fullt manskap, med undantag för Jonatan, som är borta på bröllop högsbydagen. Vi var nöjda med det vi gjorde.
Därmed är alla förberedelser klara.
Vi ses och hörs på lördag 1130 utanför Högsby Sparbank.
Vi kommer att ge allt vi har och lite till.
Ytterligare ett inlägg om Elvisprojektet kommer efter vår spelning då.
På bilden ses Andreas tillsammans med Catja.

Elvisprojektet, fortsättning 3

Ja, jag vet om, att historieskrivningen sker baklänges, men bloggen är sådan.
Efter våra tre framföranden i sporthallen och på Tegelbruket i april såg vi fram emot högsbydagen. Andreas hade fått en förfrågan från Högsby Sparbank, om vi kunde spela en halvtimma utanför banken, och det kunde och ville vi verkligen. Det fanns också kontakter med Stabygården och Bruksgården, men därav blev intet.
Till högsbydagen övade vi in några låtar till med rejält blås, See See Rider och A big hunk of love, och Jonatan hade lärt sig att hantera en trombon. Jag har kvar spellistan, och den såg ut så här.
Högsbydagen 2009
1. Won’t you wear my ring C
2. King Creole Bb
3. Too much Ab
4. Heartbreak Hotel C
5. Return to sender C
6. Hound dog Bb
7. Devil in disguise F
8. Jailhouse rock Bb
9. Can’t help falling in love D
10. Trouble Bb
11. Burning love A
12. Suspicious minds D
13. A big hunk o´love A
14. See see rider G
Före spelningen dök en person upp med en pappfigur i naturlig storlek föreställande Elvis. Han undrade, om han fick ställa den bredvid scenen, och vi tyckte att det kunde vara passande. Han presenterade sig som Sven Franz von Bülow, berättade om sina kontakter i Malmö och Hamburg och frågade oss om intresse för framtida spelningar.
Vi kände oss smickrade, och svalde betet med hull och hår.
Sven Franz arrangerade en spelning i Oskarshamns Stadspark den 25 september 2009, och gjorde förespeglingar. Vi skulle spela all möjlig gammal god rock’n roll, och det tänkte jag att det kunde vi väl, och det kunde vi ju, men den 25 september 2009 gick till historien som en besvikelsens dag och en nyttig läxa.
Att ungdomarna lät sig duperas och fintas bort av en snacksalig och förtroendeingivande plattfot är väl en sak, men att jag själv gick på allt retar mig rejält än i dag.
Vi gjorde ingalunda någon dålig spelning eftersom vi inte är dåliga, men den missmodiga stämningen spred sig till vår musik, och vi var definitivt inte på topp, även om Andreas gjorde ”Great balls of fire” suveränt bra. Han kan inte bara det ena och det andra, han kan det tredje och det fjärde och det femte också.
Ekonomin runt Elvisprojektet har aldrig intresserat mig, eftersom jag har tillräckligt roligt med musiken utan pengar nuförtiden, men att bli lovad gratis mat och sedan tvingas betala 100:- per person och portion för något som kanske kostade en tia var magstarkt.
Vi genomförde spelningen, men hittade inte den rätta spelglädjen. Efter högsbydagen fick vi höra, att det lyste av spelglädje om oss, och det stämmer, för vi hade riktigt rejält roligt den gången men inte den 25 september.
Missmodet och håglösheten låg kvar alltför länge efter den 25 september, och Elvisprojektet var i princip medvetslöst (inte dött!) fram till högsbydagen 2010, då vi upprepade succén från året innan.
Efter den spelningen visste vi alla, att svårigheterna att samlas för att öva skulle bli ännu värre, eftersom Oliver och Mikael K slutade gymnasiet, Mikael för att studera elbas i Skurup, Catja slutade nian för att flytta till Kalmar och Andreas själv skulle flytta till Oskarshamn. Elvisprojektet mer eller mindre dödförklarades.
Jag saknade det oerhört, inte själva spelningarna så mycket som övningarna, då vi träffades och ständigt förbättrades. Jag frågade några riktigt unga, om dom ville börja med ett nytt Strömers Pack när höstterminen började, och det ville dom. (Det tar jag en annan gång)
Jag avslutar min historieskrivning om Elvisprojektet i morgon.
Bilderna visar Andreas Ohlsson, som ”spelar lite piano också” och de två nittioettorna Mikael Karlsson och Oliver Lundström.
Vi hörs och ses på lördag 11.30!

Elvisprojektet, fortsättning 2.

Ja, jag vet om, att historieskrivningen sker baklänges, men bloggen är sådan.
Någon, jag minns inte vem (det kan ha varit jag själv) kom med idén, att vi skulle presentera Elvis Presleys karriär i ljud, ord och bild. Alla blev förtjusta i idén, och så vidtog förberedelserna.
Det största problemet med Elvisprojektet har hela tiden varit att hitta övningstillfällen då alla kan närvara. Alla inblandade ungdomar är riktigt duktiga och musikaliska. Dom är med i andra band och gör musik på andra håll. Några av dom är skickliga på annat än musik och ägnar tid åt detta, t.ex. fotboll. Ibland övade vi låtarna med den ene gitarristen, Simon, därför att Michael jobbade kväll, ibland fick jag ta basen därför att Mikael spelade på annat håll osv. men eftersom viljan fanns löste vi alla sådana problem
Alla låtar skulle övas in, och det visade sig, att det här med kör och stämsång var ganska knepigt till att börja med, men musikaliska människor lär sig fort. Vi satt i källaren hos mig och sjöng och slipade sången till rätta. Ters och kvint blev kända begrepp. Några insatser var svårare än andra, men de satt till slut de också.
Det förekommer rytminstrument och handklapp som bakgrund på många av de tidigare elvislåtarna, och Jonatan visade sig vara duktigast på att sköta just den detaljen.
Jag är som bekant lite av en ekorre, så jag har sparat allt som har med Elvisprojektet att göra. Det är 689 filer i 93 mappar idag, och det ökar fortfarande. Där finns nästan 50 låtar analyserade, några av dom har vi hittills valt att inte spela, trots att de är väldigt kända. (Good luck charm, Kiss me quick, One night bl.a.)
Å andra sedan har Andreas plockat fram mindre kända låtar, som vi övat in och spelat inför publik.
Jag hämtade hem bilder från Nätet, och John Friberg skaffade en projektor för digitala bilder. Jag och Andreas satte ihop ett manus. Jag läste om det igår, och märkte då, hur noggranna vi hade varit. Bilderna växlade sedan allteftersom berättelsen fortskred, vilket John och även Simon skötte förtjänstfullt.
Fredagen den 3 april presenterade vi vårt program i sporthallen; först för högstadiet och åk 6, och på kvällen för allmänheten. Fredag var den enda veckodag som vi kunde samla alla på, och då satt en hel del högsbybor hemma med sitt fredagsmys, så hallen var inte riktigt fullsatt. Jag hade reserverat två platser åt musikskolans bödel, det förra kommunalrådet Ewa Engdahl, men dom två platserna stod tomma under hela föreställningen. Den 8 april körde vi hela showen för tredje och sista gången på ett fullknôkat Tegelbruk. Då gjorde vi en om möjligt ännu bättre insats, och publiken var nöjd, mycket nöjd!
Jag fortsätter i morgon. På bilden ses de två gitarristerna Simon Johnsson och Michael Nilsson flankerande Kalle Berggren vid trummorna.

Elvisprojektet, fortsättning

Ja, jag vet om, att historieskrivningen sker baklänges, men bloggen är sådan.
Efter Högsby IK:s 100-årsjubileum hade vi en utmärkt början på vårt Elvisprojekt, men alla som känner till något om Elvis Presleys tidigare inspelningar vet, att det alltid stod
"with the Jordanaires" på skivetiketterna. Musikerna nämndes inte.
Vi behövde således en bra kör för att låta så likt Elvis som möjligt.
Min första tanke var Oliver Lundström. Han hade haft en av huvudrollerna i ”Hot Stuff” året innan, och var, liksom alla i den släkten, musikaliskt begåvad. Hans yngre syster Catja skulle säkert klara av tenorstämman. De båda syskonen anslöt sig glädjande nog till Elvisprojektet utan övertalning. Det var den 23 november 2008. (Jag har sparat e-postmeddelandet jag skickade till Andreas!)
Den fjärde stämman hittade jag luciadagens kväll, när jag hörde Jonatan Karlsson sjunga i luciakören. Han kunde dessutom tuta i olika lurar, trumpet och eufonium. Han värvades hastigt.
Redan tidigare hade vi plockat in John Friberg på piano. Han var mycket bättre än jag, och kunde dessutom tuta i sin lur.
Man kan inte gärna spela ”Return to sender” utan tenorsaxofon, och det var självklart för mig att fråga Andreas Olsson. Han gick ”bara” i sjuan, men hade redan medverkat i två musikaler, och jag visste vad han kunde. Dessutom kunde han spela ”lite piano”.
Därmed var laguppställningen klar. Den var i stort sett handplockad, vilket garanterade en hög kvalitet.
Nu skulle vi ha något att pyssla med också, men det skriver jag om i morgon.

Hur Elvisprojektet började.

På lördag är det, som alla vet, högsbydagen. Klockan 11.30 står jag och några unga, duktiga musiker utanför Högsby Sparbank och spelar valda låtar ur Elvis Presleys rikhaltiga repertoar.
Det är nu tredje året i rad, som vi har nöjet att spela på högsbydagen, och vi kommer väl förberedda, men tyvärr utan Jonatan Karlsson, som finns på annan ort då.
Det kan vara av visst intresse att påminna om hur Elvisprojektet startade.
Högsby IK firade 2008 sitt 100-årsjubileum, och en stor fotbollsgala var planerad i sporthallen sista söndagen i oktober. Musikunderhållning var beställd, men några av dom musikanterna var bortresta på sitt höstlov, så man frågade mig i stället.
Jag hade redan avtalat med Kalle, Michael och Mikael om komp på Bruksgården vid själva hundraårsfesten, och dom var gärna med också i sporthallen. Jag plockade ihop några medley, Chuck Berry, CCR, Little Richard, Elvis och ett blandat.
Jag sjunger gärna själv, men jag kom ihåg, att Andreas Johansson hade sjungit ”Jailhouse rock” i musikalen Lol 2005, så jag ringde honom och frågade, om han ville sjunga elvismedleyt.
Jodå han var gärna med.
Vi gjorde en bra spelning, och bäst gick det när Andreas sjöng.
- Det här var så pass bra, att vi fortsätter med det. Det var vi överens om.
Vi fortsatte, men det skriver jag om nästa gång.
Jag tar med två inlägg och en bild från min blogg oktober 2008:

I vart fall blir det musik på lördag i sporthallen. Högsby IK:s fotbollsgala börjar kl. 1500 med mig på scenen, och det ska bli riktigt roligt. Jag får hjälp av fem duktiga ungdomar, som jag har goda tidigare erfarenheter av från olika musikaler.
Bas: Mikael Karlsson (Hot Stuff, 2007)
Trummor: Kalle Berggren (Odysseus äventyr, 1998)
Gitarr: Mikael Nilsson (Hyran, 2001)
Gitarr: Simon Johnsson (Sommarplåga, 2008)
Sång: Andreas Johansson (LOL, 2005)
Med den laguppställningen kan det knappast bli fiasko. Om du råkar tycka om riktigt gammal god rock’n roll, d.v.s. Elvis, Little Richard, Chuck Berry, Creedence Clearwater Revival och Jerry Williams, så får du ditt lystmäte.
Undrar du, varför det bara blir musik av gammal fin årgång, så beror det på att jag är gammal.
(Andreas Johansson saknas på bilden. Han är så duktig att han inte behöver vara med och repetera. Han kan ändå.)















Det blev en bra dag, bättre än jag hade väntat mig. Många ställde upp, och då kan resultatet bara bli bra, mycket bra eller utmärkt.
Det började redan tidigt på förmiddagen då 5xHerdinius hjälpte till att bära ner förstärkare, högtalare, mikrofoner och instrument till scenen.
Sedan fortsatte det med repetitionen. Så lätt det är att spela och sjunga när man har ett förnämligt komp! Tack Mikael, Mikael, Kalle och Simon. Ni var till god hjälp, och det trycket vi fick på ”I can jive” måste ha höjt taket någon millimeter.
Tack Andreas! Elvismedleyt blev precis så bra som du gjorde det. Du fick den längsta och mest välförtjänta applåden. Känn dig stolt!

Hyran 2001.

1999 var jag inte inblandad i musikalarbetet alls. Musikalen hette ”Ska vi slå vad?”, och den var mycket bra, till stor del beroende på att man hade tillgång till samma orkester, som hade spelat så säkert i ”Odysseus Irrfärder”. Dom var nu alla ett år äldre och ett år bättre, men dom gick inte längre i Fröviskolan! Jag tycker nog än idag att det var lite småfegt , men det blev en utmärkt musikal.
2000 gjordes ”Tidsmaskinen”, en suverän idé, där man besökte olika årtal och spelade låtar från den tiden. Det retade mig lite, att jag inte kom på den idén själv. Det enda som störde mig något var, att man lät John Lennon (inte Paul McCartney) sjunga ”Let it be”. Tvillingarna Mats och Emil Johansson, samt Marcus Erlandsson kommer jag ihåg från orkestern.

Den 14-15 oktober 2000 var jag i Lidingö hos son, sonhustru och en två månader ung sonson. Av en ren händelse råkade jag få syn på en annons i Svenska Dagbladet:
Musikalen ”Rent” skulle ha premiär på Göta Lejon den 18 januari 2001.
Jag ringde genast och preliminärbokade 120 biljetter.
Det var inga problem att få kollegor och elever med på ett besök på Göta Lejon. Vi hade till och med kunnat få biljetter till premiären, men den var på en torsdag, och musikalresorna företogs oftast fredagar.
Det var lite grann som att köpa grisen i säcken. Jag skaffade en dubbel-CD med låtarna, men dom var i svåraste laget för oss, bedömde jag. Freddy Bergeskans fick låna den först, det kommer jag säkert ihåg.
Egentligen började det hela med övernattningen vid Sinnern i början av sjuan. Jag hade tagit med mig en gitarr dit, och på kvällen vid den sedvanliga grillkorvningen tog jag fram den och började med några av dom gamla låtarna jag kunde.
Döm om min förvåning, när en hel skrälldus elever stämde in! Det var Matilda, Malene, Malin, Frida, Carina, Jimmy, John, Kristina, Klara, Ann-Louise, Robin, Elin och många andra. Mats Lundbäck deltog också med förtjusning. Jag minns, att jag sade någonting om, att det här ser bra ut inför musikalen i nian.
Jag fick rätt.
Vi åkte till Stockholm den 19 januari 2001, och vid Nyköpingsbro, där vi alltid brukar stanna på musikalresorna köpte vi tidningar för att läsa recensionerna.
Vi skulle se en lovordad musikal. Recensionerna var fulla av beröm över föreställningen, och det stämde. Vi såg en fantastisk föreställning från våra utmärkta platser (rad 1, 2 och 6)
Redan på hemvägen från Stockholm började diskussionerna om musikalen. Vi skulle inte klara av att göra ”Rent” på sporthallens scen i Högsby, det stod klart för oss, men man kunde säkert hitta på något om ett gäng ungdomar, som inte kunde betala hyran i det hus dom hyrde, för att ha så roligt som möjligt där.
Så blev det.
Vi behövde en orkester, och det såg till att börja med inte alls bra ut. Freddy Bergeskans på trummor hade bara två nyanser i sitt trumspel, fullt ös och inget. Det fanns ingen basist, och bara en halvtaskig gitarrist, Mikael Nilsson (han spelade dock upp sig rejält under terminens gång!). Vi hade Tomas Vernersson på trumpet och Kalle Löfberg på tenorsax, så det fanns i alla fall lite att börja med.
Men som så ofta förr fanns det yngre elever, som gärna ville vara med.
Jag har alltid trott mig vara något så när musikalisk, men det var innan jag hade att göra med Anja Thydén. Hon gick i åttan, och att hon sjöng något utöver det vanliga visste jag, men att hon klarade piano, analyser och noter så retfullt enkelt hade jag ingen aning om. Hon plockade ut ”Total Eclipse of my heart” på 20 minuter! För mig hade det nog tagit 3-4 timmar!
I åttan fanns också Daniel Erlandsson, en allmänmusikalisk begåvning, som tog hand om gitarr, altsax och barytonsax efter behov.
Men var fanns det en basist?
Lennart Pettersson berättade om en kille i sexan (!), Oscar Kratz.
- Han kan lite grann, sa Lennart.
Det hade han alldeles rätt i. Oscar kunde inte mycket. Då.
Men han lärde sig, och han lärde sig fort, rätt och lätt. Det var han som tog den allra första tonen i musikalen (introt i ”Stand by me”).
En manusgrupp tillsattes med Malin (jag skämmer inte ut min blogg med efternamnet), Ann-Lousie Front, Elin Reinholdsson, Linette Israelsson och Angelica Lindqvist. Angelica gjorde senare också en bra insats som regissör.
Vi hade auditioner, och jag lade mig i uttagningarna så lite som möjligt. Jag lärde mig då en av nackdelarna med elevdemokrati:
Eleverna valde hellre sina kamrater med hög status i gruppen till huvudroller, trots att de inte kunde sjunga. Man ratade bl.a. den duktigaste flickan i årskursen, Klara Ingvarsson. Hon fick ingen roll alls, men hon tog en grym hämnd i medleyt, där hon tydligt visade, att hon var den bästa sångerskan i hela nian.
Musikalen hade kanske blivit bättre med henne i en huvudroll, kanske inte, men eleverna ville ha det så, och då blev det så.
Det fanns som sagt ett mycket stort antal duktiga sångare i just den årskursen, och jag tror att det är den bästa årgången någonsin i det avseendet. Bredden var mycket stor. Många ville vara med och synas och höras, så jag satte ihop ett präktigt medley med 26 inslag. Eleverna och jag föreslog låtar, och de valde själva.
Det var inte så enkelt att sy ihop 26 låtstumpar, men eleverna klarade det galant. Det var värre med orkestern, och svårast var det för Freddy Bergeskans. Vi hade virat in honom och trummorna i några varv gymnastikmattor (han hördes för bra ibland i alla fall), så han hade inte direktkontakt med oss andra. En jätteförstoring med ordningsföljden tejpades upp och hjälpte honom till slut. Vilka som sjöng i medleyt framgår av bildtexterna.
Jag genomdrev också, att orkestern inte enbart skulle presenteras som ”orkestern”, utan att alla blev nämnda med namn och instrument. John Pernius skötte detta.
Manusgruppen, eleverna och jag hade någon gång olika uppfattningar när det gällde låtvalet, men i stort var vi överens. De ville ha med Roy Orbisons ”Pretty Woman”, och det var jag helt införstådd med, eftersom det är en riktigt känd och bra låt, så vi övade in den.
Plötsligt fick vi veta, att manusgruppen hade strukit den ur handlingen.
Vi, som skulle göra musiken, delgav manusgruppen vår bestämda uppfattning om detta, och fler låtar ströks inte i den musikalen.
Vi hade i alla fall övat in en bra låt.
Eftersom originallåtarna i ”Rent” var knepiga att analysera och spela valde vi gamla kändisar. Jag satte texten till det mesta, och fick lite hjälp av manusgruppen. ”Stand by me” blev ”Bo med dig”,”With a little help from my friends” blev ”Mina vänner och jag”. I den låten kunde jag inte låta bli att driva lite gäck med Nils-Gustaf Runborg, och presenterade mig som pukslagare.
Kören sjöng ”Moviestar”, och jag berättade för flickorna, att mina barn sjöng ”Godisdag”, när de hörde låten på radio. Detta medförde, att kören sjöng ”Godisdag”, men det var det ingen i publiken som märkte.
Jag glömmer säkert någon eller några, minnet sviker, men Kalle Johanssons förmåga att ta tag i saker och ting och få dom gjorda imponerade. Johakim Olsson skötte arbetet bakom scenen med den äran. Angelica Lindqvist var bra som regissör.
Några av birollerna förtjänar att nämnas: Andreas Eriksson som Johnny Blue, Nicklas Blomqvist och Peter Odéhn som hans livvakter, Seema Karlsson som ”damen med hunden”, Mariana Steen som autografjägaren och Chrille Jonsson som knarklangaren.
För första gången hade vi en elev, som inte kunde vara med i musikalen p g a sjukdom. Det var den bästa flickan i kören, Frida Eriksson, som gick miste om en upplevelse och ett minne för livet. Lyckligtvis hade vi en så god bredd, att det fanns folk som kunde ersätta henne utan att det märktes alltför mycket.
Vissa minnen sätter sig djupare i mitt medvetande än andra. Det fanns bland eleverna en riktigt odräglig skitunge, som aldrig missade en chans att tjafsa, bjäbba, gnälla, spänna sig och säga emot. Hans ansträngningar när det gällde skolarbetet låg nära noll. Han reagerade varken på tillrättavisningar eller tillsägelser.
Med andra ord: En trolig blivande bidragstagare och möjligen socialfall.
När musikalarbetet började visade grabben upp ett nyvaknat intresse för skolan. Han ville sjunga ”Runaway” i medleyt, och det är ingen lätt låt ( I wo-wo-wo-wo-wonder är SVÅRT). Jag log invärtes för mig själv och tänkte, att det klarar han nog inte heller, men han fick försöka, som alla andra, och till min stora förvåning satte han låten.
Han fick också rollen som festförstöraren, ledaren för ”elaka gänget”, och i den rollen sjöng han ”Bad to the bone” (”Elak och hård”), och han gjorde det mycket bra.
Plötsligt trodde jag på grabben, så jag gick in på skolkontoret och ändrade hans betyg i svenska till ett G.
Han hette Robin Gustafsson (numera von Bothmer), och jag kan se honom framför mig, när han avslutningsdagen öppnade sitt betygskuvert, reste sig upp och med hög och ljudlig röst informerade alla i matsalen:
- Jaaaa! G i svenska!! Jag slipper IV!!!
De tio åren som gått sedan dess har bevisat, att jag gjorde rätt.
Som avslutning översatte jag Jerry Williams ”I can jive” till ”Det är slut”, och den fick vi ett rejält tryck på.
Det blev en mycket bra avslutning på en mycket bra musikal. Jag har nu sett om den efter 10 år, och det finns några tillfällen då sången slirar lite, men som helhet håller musikalen ”Hyran”, en hög klass. Födda 1985 var en bra årgång.
Bildtexterna får säga resten, (Ursäkta bildkvalitén!) och det jag har missat får ni påpeka i kommentarerna.