Julafton 1945.

För 70 år sedan var vi på väg mot Sverige med de vita bussarna.

Vi åkte genom ett krigshärjat, sönderbombat och utfattigt Tyskland.

Den 24 december hade vi kommit till Bad Hersfeld, som ligger ganska så mitt i Tyskland, 6 mil söder om Kassel.

Bussarna stannade där någon gång runt midnatt, alla steg ur, och min morfar plockade fram sin cittra.

Sedan sjöngs ”O Tannenbaum” och ”Stille Nacht” till hans ackompanjemang, och kanske ytterligare någon julsång.

Jag minns inte, och inte min moster heller.

Däremot minns jag tydligt hur jag tittade upp mot en stjärnklar natthimmel.

Så firade vi julafton 1945.

Julklappar?

Den hade vi redan fått.

Att få komma till Sverige var den bästa julklappen.

Ett märkligt sammanträffande är, att jag såg en skåpbil vid Högsby Sparbank tidigare idag med påskriften "Bad Hersfeld". Jag hade ett kortare samtal med honom om mitt minne från Bad Hersfeld. 
Han ska flytta till Högsby.

Ännu en Juladans.

Så har vi lagt ännu en Juladans bakom oss, och det var riktigt roligt i år också.

Jag tackar alla som var med:

Veteranerna Lennart Pettersson, dragspel och Åke ”Blås” Nilsson, kornett.

Återvändaren Christoffer Johansson, tenorsax.

Nya musikläraren Maria Karlsson, trumpet.

Duktiga åttor och sjuor:

Barbara Prager, fiol.

Elias Värnlund, piano.

Rasmus Johansson, kompgitarr.

Ole Schliebener, nybörjare på elbas!

Jens Drever, nybörjare på trummor!

Rutinerade Hugo Lundström, som hjälpte oss.

Idrottslärarna Göran och Johanna, som har lärt eleverna danserna.

Gillis Fredriksson, som riggade ljudanläggningen.

Och slutligen de duktiga eleverna i sjuan, åttan och nian.

Ni skötte er utmärkt bra, speciellt ni sjuor som bar tillbaka utrustningen.

Denna tradition håller vi vid liv så länge vi kan, tycker jag.

Mycket bra jobbat, Emma!

En intressant och avslöjande artikel. Emma Bengtssons journalistik är värd all respekt.

Att det kryllar av icke uteslutna rasister och nazister i SD har varit känt sedan länge.

Att de finns i Högsby och vårt kommunfullmäktige likaså.

Nu finns det glas- och kristallklara bevis för att så är fallet.

Vad gör då SD?

De försöker få sidan stängd.

Yttrandefriheten är uppenbarligen viktig när det gäller SD:s nättroll som hotar oliktänkande under anonymitetens skyddande täcke.

När sanningen om SD avslöjas måste den tystas.

Då är yttrandefriheten plötsligt farlig och måste bekämpas.

Att den som gjort sammanställningen måste få vara anonym är en självklarhet.

SD: svans av obehagliga nättroll skulle genomföra ett massivt angrepp.

”Fotsoldaterna” skulle anfalla på bred front.

Vad säger då den lokalaste Ledaren för SD, Leif Gustavsson?

- Den är väldigt vinklad.

Jag undrar då: På vilket sätt är sanningen vinklad? 
Den 16 december är en onsdag. Vinklade jag nu?

- Sitta och granska på Facebook, har inte folk annat att göra?

Jag har sett Leif Gustafssons inlägg på Facebook, och han har ”granskat” mina, så det möter inga hinder.

- Det känner jag inte till, blir svaret på frågan om stängningen av sidan.

Nänä, Jimmie Åkesson känner inte heller till när han får besvärliga frågor, eller så minns han inte.

- Jag har bara bläddrat igenom sidan, så det kan jag inte kommentera avslutar den lokalaste Ledaren, Leif Gustavsson på frågan vad han anser om flera medlemmars stöd för nazistiska organisationer.

Jag har ”bläddrat igenom” sidan.

Gör det du också, och betänk, att detta rasistiska och nazistiska parti har 6 mandat i kommunfullmäktige!

https://www.facebook.com/SD-H%C3%B6gsby-En-sammanst%C3%A4llning-av-rasismen-317602425093124/?fref=ts

Fotot är från dagens OT.

De höll igång musiken.

Jag och ett 67-tal personer tyckte att det kunde vara trevligt att lyssna på Bergeskans framträdande på Frälsningsarmén idag.

Det var trevligt.

Dan och Benny har utmärkta sångröster. 

De är otroligt samspelta, i första hand med varandra, men också med Willy och Johnny Andersson.

De kan sina låtar, och publiken är med på de flesta, då deras repertoar är god vän med publiken.

Bäst var de i ”Sång till friheten” och ”Under vinrankan”, som passar deras röster perfekt.

Två detaljer lägger jag märke till, som kanske går förbi en del av publiken:

1. En något större variation av arrangemangen.

2. Avsaknaden av stämsång.

Den gamla beatleslåten ”Misery” från deras första LP körde vi redan för 52 år sedan, och där saknade jag stämmorna.

Det var det säkert ingen annan som gjorde, så därför är mina detaljanmärkningar bara detaljanmärkningar.

Så håller man igång musiken i Högsby!

Duktigt!

Dom höll igång musiken.

Jag begav mig ikväll till Misteln (utan eskort) för att lyssna på Hugo och Willy. Ett 37-tal personer hade fattat samma beslut.

Hugo har varit hos mig några gånger med sin gitarr, och vi två har övat ihop, eftersom inga fler har velat eller kunnat vara med.

Han framförde ”Imagine” och ”Hello Mary Lou”, som jag vet att han kan riktigt bra. Dessutom Eric Claptons ”Before you accuse me” och avslutningsvis ”That´s alright mama”, Elvis debutlåt.

Det enda jag kan påpeka är, att Viktor Blom på bas hade varit en fin förstärkning.

Så höll dom igång musiken.

På ett riktigt bra sätt.

En vallfärd.

Det här tror jag inte på.

Jag tror inte heller på Jultomten och Gud.

Jag trodde inte heller på en golfbana eller en stugby i Aboda i början av 80-talet.

Då lovade jag att vallfärda till Aboda och bli medlem i den eventuella golfklubben.

Det blev ingen vallfärd.

Efter en dags övervägande avger jag följande löfte:

Om allt det som Detlef Sannemüller så frikostigt utlovar verkligen inträffar, att 15 högstadieelever får åka till Paris, se en match med PSG och Zlatan i mars-april, samt få Zlatans autograf, kommer jag att vallfärda till Fritidsgården.

Där kommer jag att med mycket hög röst förkunna, att Detlef Sannemüller är en av Sveriges bästa fritidsledare, samt knäböjande putsa hans skor, som bevis på min egen underlägsenhet och beundran för honom.

Att jag och alla andra finansierar det med s.k. projektpengar påverkar inte mitt löfte.

Jag har bidragit till mååååååååånga projekt under årens lopp.

Du också!

De har oftast inte glatt någon annan än de sysselsatta.

Hur tänker dom?

Det här inlägget på Facebook ger SD:s avpixlade fotfolk stora problem.

(Liknande problem vållas även av Cornelis Wreesvijk och några till)

Folk flyttar till Sverige och blir svenskar!

Georg Riedel är liksom jag sudettysk, men hans familj stack redan 1938 när Hitler invaderade Tjeckoslovakien.

Han tonsatte nästan alla Astrid Lindgrens visor på ett mästerligt sätt.

Hur reagerar då SD:s avpixlade fotfolk?

1. Man försöker att förringa det han har gjort:

Astrid Lindgren skrev texten...och hade inte han gjort musiken hade nån annan gjort den...så visst är den ursvensk! !!

Vår Astrid har skrivit texten och det är den som är det bästa. Melodin kan nog de flesta av musikerna komponera

Men då hade ju någon annan kunnat komponera Beethovens symfonier eller Mozarts operor, eller hur? Korkat.

Vad hon försöker säga? Att du/ni LJUGER och sprider LÖGNER förstås, Georg Riedel skrev INTE Idas sommarvisa, det gjorde Astrid Lindgren, mer svensk än så kan man inte bli! Ta reda på FAKTA innan du/ni sprider sån jävla DYNGA.

Den här tog inte reda på fakta, utan beskyller de som vet för lögner. SD:s avpixlade fotfolk gör ofta så. Elakt och okunnigt.

Vad är det för vits att räkna upp allt bra som gjorts någon gång , oavsett av vem och härkomst. Har ju ingenting med hur det ser ut i världen just nu och den skit som maktgalna människor/gubbar ställer till med för så många. Konstigt inlägg. Vad vill man med det? Låg nivå.

Beskyll andra för låg nivå, när du själv finns på botten!

2. Avled uppmärksamheten från ämnet med irrelevanta fakta:

Tänk om man kör den jämförelsen med de som dog på IKEA....

Vad har detta avskyvärda illdåd med Georg Riedel att göra? Absolut ingenting, men vad ska man komma med när man är tomhänt?

Men om han skulle bränt bilar. Våldtog kvinnor. Förstört parker

Det har Georg Riedel inte gjort. Observera ordet ”om”!

3. Bara pladdra utan tanke:

 Skulle må bra å trivas ändå utan den visan.

Hela artikeln är helt jävla meningslös!!

Om någon kan förklara för mig hur dessa avpixlade människor tänker, så varsågod!

OBS! Din kommentar ska handla om detta, ingenting annat!

100 år - ett sekel.

Den 19 september 1915 föddes min mor som Margarethe Schneider i Graupen (nuv. Krupka) nära den tyska gränsen i Sudetlandet i Österrike.

Min morfar och mormor, Karl och Klemetine Schneider hade gift sig den 14 januari 1915, men redan efter 2½ veckas äktenskap, den 2 februari, blev morfar inkallad. Därefter stred han i den österrikiska armén tills han blev krigsfånge den 27 oktober 1918.

När han kom tillbaka till Graupen den 28 oktober 1919 fick ha se sin dotter för första gången. Hon hade hunnit fylla fyra år. Mormor hade fått ta hela ansvaret för barnet, men det var hon inte ensam om.

Vid freden i Versailles skapades Tjeckoslovakien, så min mor gick i folkskola och på gymnasiet i det nya landet Tjeckoslovakien.

Efter studentexamen flyttade hon till Prag för att studera vid universitetet. Där träffade hon Eduard Strömer, och dom gifte sig den 29 augusti 1936.

Den 1 oktober 1938 invaderade Hitlertyskland Tjeckoslovakien och Sudetlandet blev plötsligt Tyskland.

När jag föddes den 28 juni 1941 föddes jag således i Tyskland, i Prag!

Den 2 augusti 1941 blev min far inkallad. Han fick fem veckor med mig.

Han hamnade på östfronten och där rapporterades han saknad den 13 december 1941. Han, liksom några hundratusen till, kom aldrig tillbaka.

Min mor fick meddelandet den 7 januari 1942, och det satte djupa spår i henne.

Men även Andra Världskriget tog slut, och då tyckte tjeckerna att dom skulle göra upp räkningen med oss sudettyskar, oavsett om vi hade varit nazister eller inte. Vi hade varit medborgare i Nazityskland med tyska id-handlingar och pass, men nu tillhörde vi ingen stat. Tjeckerna ville inte ha oss. Min mor och alla vi andra blev statslösa.

Vi sudettyskar fördrevs från de städer och byar där vi hade bott i generationer. Många hamnade i Bayern eller Sachsen, men vi hade turen att få komma till Sverige med de vita bussarna, och hamnade i Gränna.

Min mor, morfar, mormor och jag blev svenska medborgare 1953.

1963 köpte min mor fastigheten Bergsgatan 13, och där bodde hon till sin död den 10 januari 2001.

Hon hann med att vara österrikisk, tjeckisk, tysk och svensk medborgare och dessutom statslös!

Syrran bor än idag på Bergsgatan 13 i Gränna.

Det är inte slut där:

Syrrans äldste son John förlovade sig med Emma den 19 september 2007, och de gifte sig den 19 september 2009.

Grattis John och Emma!

Mina tankar går idag till det förflutna, men också till er och framtiden.

XL-kräftor.

En riktigt trevlig lördagskväll hos Syrran i Gränna, med XL-kräftor, goda drycker och gott sällskap.

Bilderna visar en nästan full campingplats, XL-kräftor och en av många vackra solnedgångar.

Det glade 60-talet.

Med ojämna mellanrum påminns jag om 60-talet, då jag var ute och gjorde musik med ”The Fox Hunters”.

Vi hade storvulna planer på vackra scenkläder i stil med de på tabletterna, som finns i Sonens hem i Lidingö.

Kostnaderna avskräckte oss från dom planerna, och annat kom i stället.

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2013/08/jag-och-musiken-21.html

Om vi hade roligt?

Nästan hela tiden.

Jag minns den tiden med glädje.

Tredje gången!

Jag börjar med det jag inte tyckte om.

1. Det började 15 minuter försenat.

2. Det fortsatte med ett 25 minuter långt bildspel om Paul McCartney, foton och filminslag blandat med diverse psykodeliska bilder och annan smörja.

3. Publiken på raderna 1-4 valde att stå upp under hela konserten. Dom skymde, mest Ina, mig lite grann.

Resten tyckte jag om!

Paul McCartney öppnade med ”Eight days a week”, och den sjöng jag med i, stämman naturligtvis.

Sedan var det igång och det rullade på i ett bra tempo.

Jag såg inte någon vattenflaska eller annat läskande mellan låtarna.

Han hade problem med dom allra högsta tonerna; ribban darrade några gånger, och en gång rev han, men vaddå, han är ett halvsekel äldre än när han spelade in låtarna.

Jag sätter ”Blackbird” som det starkaste inslaget. En del av scenen höjdes upp 5 meter, och där stod han med en akustisk gitarr och skötte plocket och sjöng. Världsklass räcker nog inte.

George Harrisons ”Something” började lite fjantigt med en ukulele, men sen var det förstklassigt.

”Lady Madonna” gungade som ett helt hav, och där visade hans kompgrupp verkligen vad dom kunde.

Först på fjärde plats hamnar ”Let it be”, eftersom dom tre förut nämnda var bättre.

Jag medger, att mina kunskaper om ”Wings” är begränsade. Vi brydde oss inte om det bandet så mycket på den tiden, eftersom vi tyckte att Linda McCartney inte höll riktigt.

Som du min käre läsare förstår, så är The Beatles fortfarande längst fram bland mina favoriter, och i spetsen där finns Paul McCartney, en åldring, som inte kan släppa musiken.

Det har jag den fullaste förståelse för!

Första gången!

Andra gången var 13 juni 2004 på Ullevi

Karnevalståget.

Jag har haft ansvaret för karnevalståget i år, liksom 2014 och 2013.

Jag vet idag inte om jag får eller kan ansvara för nästa års karnevalståg, men jag gör det i så fall gärna.

Ni vet ju alla, att det finns tre sorters människor:

1. De som ser till att saker händer.

2. De som är med när det händer.

3. De som undrar vad som hände.

Jag är som sagt gärna med och gör det jag fortfarande kan.

Andra gör mera.

MYCKET mera!

Några högsbybor kunde ju lämna kategori 3 ovan och flytta upp ett eller två steg.

Högsbydagarna är vad vi gör dom till.

I år har vi haft en sagolik tur med vädret.

Jag är nöjd, mycket nöjd.

Häng på du också!

Det är inte så jobbigt som du tror, och dessutom rätt kul.

Jag presenterar mina bilder från årets karnevalståg utan kommentarer.

Pristagarna var värda sina priser.

Som en skräckfilm.

Fröviskolans nior har gjort ytterligare en musikal, och klarat det bra.

Jag tycker om uppslaget med skräckfilmen, och jag har sett musikaler med betydligt sämre och tunnare handling.

Jag vet att förutsättningarna för niorna försämras för varje år. Elevunderlaget minskar.

När vi gjorde ”Sommarplågan” 2008, den sista musikalen jag var med och hjälpte till med fanns det 82 elever i årskurs nio.

I år är det ett drygt 60-tal.

I ”Sommarplågan” hade vi fem blås i orkestern.

Tomrummet efter den nödslaktade musikskolan har inte på något sätt fyllts upp av det s.k. kulturbruket.

Trots att orkestern bara består av fem musiker är deras insatser mycket goda eller rent av imponerande.

Hugo Lundström kan sitt, men använder kanske sina cymbaler lite för mycket.

Jonas Cajsson skötte sina uppgifter.

Sara Welkes basspel överraskade mig positivt.

Elias Värnlund drog ett tungt lass, men gjorde det helt perfekt. Pianosolot i ”I'm so excited” är inte lätt, men han satte det.

Simon Rodriguez har fått orkestern samspelt och insatserna sitter bra.

Kören sjöng bra, men hördes inte alltid lika bra.

Skådespelarnas prestationer är ojämna. Några hörs, och deras repliker går fram, andra inte, och då menar jag naturligtvis inte Frank Sten, som grymtade som sig bör.

Tala till publiken, inte till varandra!

Jag vet inte hur många kanaler det finns till ljudet, men låt bli att sjunga i myggorna!

Det finns väl handmikrofoner fortfarande?

Texterna försvann helt bitvis, och jag kan inte avgöra varför.

Som alltid fanns det premiärnerver med, men dom misstagen är nog borta redan i kväll.

Avslutningsvis:

”Som en skräckfilm” har fört Fröviskolans musikaltradition vidare på ett bra sätt.

Jag tar mig nog till sporthallen i morgon kväll och jämför föreställningarna.

(Eftersom jag bara känner ett fåtal av niorna, och det inte finns någon rollista i programmet kan jag inte göra individuella bedömningar av aktörerna.)

Ett minne från högstadiet.

Jag hittade det här uråldriga pennfodralet längst in i en låda jag ”städade”, och det väckte några minnen från min tid på Fröviskolans högstadium.

Det hände, att elever körde det löjliga tricket ”Ja ha ingän pännä” (fonetisk stavning) för att slippa göra de tråkiga uppgifter jag sysselsatte dom med. (Alla mina uppgifter var tråkiga)

Då erbjöd jag generöst en av pennstumparna i fodralet som gåva.

Erbjudandet avböjdes dock oftast.

Senare ändrade jag receptet och frågade klassen:

- Vem kan låna Daniel en penna?

Det fungerade bättre, eftersom Daniel fick lämna tillbaka pennan efter lektionen.

(Daniel heter egentligen något annat, eller inte)

På dagen 50 år sedan igen (inget skryt).

Det här är en episod, som finns tydligt i mitt minne. Nästan allt finns kvar, men inte knuttens ansikte.

Vi kunde ”Tjack Bärri”, en del av hans låtar riktigt bra.

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2013/08/jag-och-musiken-30.html

På dagen 50 år. OBS! Skryt!

Idag är det på dagen 50 år sedan det stoltaste och mest glädjefyllda ögonblicket i mitt liv med musiken.

Det har gått ett halvsekel, men min minnesbild är knivskarp.

Jag kommer ihåg det som idag.

Förtjusningen över att föräras detta förstapris.

Den omedelbara lyckokänslan.

Mina tre medmusikanters strålande ansikten.

Ett enda stort glädjerus.

Inte att undra på, förresten.

Jag kan inte låta bli att skryta med detta idag, nu när jag är f.d. föredetting.

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2013/08/jag-och-musiken-31_31.html

Deprimerande.

Klockan 18.00 idag satt jag bänkad i sporthallen för att övervara det s.k. kulturbrukets avslutning.

Jag ville med egna öron och ögon bilda min uppfattning om hur efterträdaren till den hänsynslöst slaktade kommunala musikskolan bidrar till att utveckla musik och sång i vår kommun.

Jag blev mer än besviken.

Till det s.k. kulturbruket kommer en lärare från Västervik, två från Oskarshamn och två från Kalmar för att undervisa ungarna.

Min första tanke var vad detta kostar i reseersättning.

Sedan presenterades ett knappt 50-tal deltagare, men antalet anmälda var 150, fick jag veta.

Var dom andra 100 fanns vet jag inte.

Sedan framfördes ”Hotel California” av en lärare och en elev.

Sedan spelade en annan elev gitarr med samme lärare i två låtar, varav en presenterades som Varm Korv Boggie, och det kanske det var.

Sedan spelade två pojkar elgitarr och trummor medan läraren spelade elbas.

Summa fem (5!) unga musikanter.

Jag tror nog, att dom gjorde sitt bästa, och en och annan nerv kan ha spökat lite, men jag hade väntat mig bättre.

Tar man hit lärare från andra orter förväntar jag mig betydligt mer.

Lennart Petterssons, Nils-Gustav Runborgs, Gillis Fredrikssons och Ove Sundins elever presterade flera klasser högre.

Observera, att jag inte nedvärderar ungarna som spelade!

Jag tror fortfarande att dom gjorde sitt bästa.

Felet finns någon annanstans.

Det begicks 2009, när den kommunala Musikskolan förintades.

Mitt förslag är radikalt och lättbegripligt:

Ewa Engdahl lägger ner det s.k. kulturbruket.

Hon har rutin på området och är känd som nedläggningsexpert.

Jag är övertygad om att rankingen, som placerar Högsby kommun på den absoluta jumboplatsen bland Sveriges 290 kommuner när det gäller kulturen stämmer med verkligheten.

Se även

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2015/04/samst-i-sverige.html

Jag är bedrövad, nedstämd, ledsen, uppgiven och känner vanmakt.

Jag presenterar en strof ur ”Here I go again” med The Hollies, ett av mina favoritband från 60-talet.

https://www.youtube.com/watch?v=BkHVQP0L8X8

efter exakt 1.03.

Precis så känner jag det.

Sämst i Sverige!

Jag satte nästan OT i halsen i morse!

"Vi är från kommunens sida inte alls motståndare till kultur och musik” påstår Tuva Bojstedt.

Detta bevisar hon med att man inte höjer avgifterna för deltagande.

Ett sådant påstående är varken skrattretande eller löjeväckande.

Det är en ren lögn!

Den dåvarande alliansen lade ner musikskolan under buller och bång för att göra en ”besparing”.

Tuva Bojstedt representerar alliansen.

Vidare påpekar hon att det numera (min kurs) är möjligt att låta elever gå ifrån lektioner för att delta i kommunal musikskola.

Fortsätt gärna att påpeka, Tuva, men det här innebär 0-15 (dubbelfel!).

1: Mina tre barn gick i den kommunala musikskolan, och de fick gå ifrån annan undervisning. Lennart försökte lägga sin undervisning på elevernas håltimmar, men det gick inte alltid.

Jag släppte själv gärna elever från mina lektioner för att de skulle få musikundervisning.

2: VILKEN kommunal musikskola menar Tuva?

Följande 25-årsminne presenterar jag sex veckor för tidigt så att mina läsare får klart för sig vad som har hänt med musiken i Högsby kommun under alliansens tid vid makten.

Den 16 juni 1990 var jag och ett antal musiker på besök i Högsbys vänort Vörå i Finland. Det var den dåvarande kommunala musikskolans storband som gästade Vörå för att spela och lära känna den Österbottniska landsbygden.

Vörå ligger några mil öster om Vaasa.

Om jag minns rätt var det följande som deltog:

Lennart Pettersson, altsax

Andreas Nilsson, altsax

Andreas Pettersson, tenorsax

Niclas Kangefjärd, tenorsax

Andreas Selegran, barytonsax

Pertti Suorminen, trumpet

Anna-Karin Andersson, trumpet

Roger Blom, trumpet

Tobias Edvardsson, trumpet
Fredrik Runborg, trumpet

Andréas Lengyel, trombon

Johan Runborg, trombon

Ulf Pettersson, trummor

Marcus Högqvist, gitarr

Nils-Gustaf Runborg, piano

och jag själv spelade elbas.

(Någon eller något kan vara fel. Det rör sig trots allt om ett kvarts sekel.)

Idag finns det absolut ingenting i Högsby som liknar ett storband.

Det är resultatet av ett medvetet utplånande av elevernas möjligheter att lära sig ett instrument.

SÄMST I SVERIGE!

Många borde skämmas.

Mietek Grocher

De stackars IQ-befriade nynazisterna borde ha satt sig bland åhörarna och LYSSNAT på Mietek Grocher.

Han besökte Fröviskolan 2002 och höll sin föreläsning.

Han var mer än bra.

Sedan fick de som ville ställa frågor.

Jag frågade honom hur många gånger han hade haft turen på in sida.

- Jag hade tur hela tiden, annars hade jag inte varit här!

Snart finns det inga överlevare, som kan berätta hur det gick den gången när man skilde på ”vi” och ”dom”.

Numera frodas nynazister, främlingsfientliga och liknande rejält.

Hur det går nästa gång vet vi inte än.

Fattar inte folk?

Blybröllop.

Safirbröllop i fjol och blybröllop i år.

Nästa år får jag lösa problemet med kvicksilver....

Tack för hjälpen, Polle!

Nöjd.

Ja, vi gjorde en bra spelning på Värdshuset igår.

Några missar fanns där (som oftast), jag tappade några textrader i ”Summertime Blues” och fick sluddra lite.

Att börja sjunga i G-dur när låten går i C märks, men det rättade jag hastigt till.

Bröderna Lundström har dessvärre sin ovana att fippla en massa mellan låtarna i stället för att tala om vad vi ska spela härnäst.

Som helhet är jag lite mer än nöjd.

Jag är ju i alla fall tre år äldre än dom andra fyra.

Om det blir en spelning nästa år också, så är vi jämngamla!

Publiken såg ut att trivas, och det är inte helt oviktigt, för trivs publiken kan man få komma tillbaka.

Med särskild glädje såg jag Marcus Högqvist i publiken.

Att presentera honom för mina läsare är egentligen onödigt, men mina yngre läsare kan följa länken

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2011/04/oforglomligt.html

Applåder och uppskattning från publiken är det bästa man kan få, men ”Hökens” applåder har en särskild dignitet för mig.

Kul att du tog dig tid att komma och lyssna på oss!

Att vi förlängde spelningen från 0100 till 0200 var inget större problem; vi spelade några låtar en gång till och jag körde den urgamla bluffen ” på publikens begäran”.

Roligt att byta några ord med f.d. elever och goda vänner i pauserna, John, Oskar, Daniel, Anton och alla andra.

Summa: Ett trevligt sätt att tillbringa en Påskafton.

Vi kanske ses och hörs i Fagerhult i augusti.

April, april!

Som alla vet är min tjänstgöring på Fröviskolan avslutad, men jag påminner gärna glömska f.d. elever om några av mina lyckade aprilskämt.

1998: Från och med idag 1998-04-01 finns Quake 2 inlagt på skolans datorer. Tack för hjälpen, Stellan!

2004: Varuproverna har kommit! Tack för hjälpen, Biggan!

2008: Bilderna bifogas. Tack för hjälpen, Wåhlin!

Dom som gick på  skämten kanske inte behöver påminnas!

Paul McCartney

Igår dök Oliver upp oväntat och ville öva lite musik.

Han hade hört en beatleslåt, som han tyckte vi skulle lära oss.

Han undrade, om jag kunde ”She loves you”.

- Ja, jag har väl spelat den ett hundratal gånger, men den la vi ner ganska tidigt, så det senaste halvseklet har jag inte ägnat mig åt den, förklarade jag.

Oliver frågade efter tonarten, men mitt minne svek mig.

Jag ringde Gränna och vår f.d. sologitarrist Staffan Hermansson.

Svaret var solklart:

- Vi körde den i F. Den börjar med d-moll.

Så fortsatte han:

- Jag har skaffat biljetter till Paul McCartney.

- Höh?? tänkte jag och frågade om detaljerna.

Staffan har alltid legat steget före. Det var han som skaffade biljetterna till The Beatles 1964 och Cliff Richard and the Shadows 2009.

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2009/11/saaaaaaaaaaaa-nojd-och-belaten.html

Att Staffan är bättre än jag på både gitarr och elbas samt sjunger bättre lärde jag mig leva med för mer än 50 år sedan.

Jag ringde Sonen, och han gjorde sig besväret att skaffa biljetter åt Ina och mig.

Eftersom jag sätter Paul McCartney högst bland mina musikaliska förebilder ser jag fram emot föreställningen.

Evenemang:	Paul McCartney
Datum & tid:	9 juli 2015 kl 19.30
Antal biljetter:	2
Dina platser:	Sektion Parkett främre, Rad 5, Plats 75-76

Senast jag såg och hörde Paul McCartney var den 12 juni 2004 på Nya Ullevi.

Klassikern är och förblir den 29 juli 1964 på Johanneshovs isstadion.

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2013/08/jag-och-musiken-27.html