Ett år till?

Nu har det gått en vecka sedan Juladansen i sporthallen, och jag har tänkt en hel del sedan dess.

Jag hade bestämt mig för att årets Juladans skulle bli min sista.

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2016/12/den-sista-dansen.html

Elevernas reaktion när vi hade spelat klart överraskade mig.

Alla kom fram till scenen för att bara stå där och applådera.

Jag kände en våg av glädje och uppskattning skölja upp på scenen till oss sju, som hade gjort musiken.

Högstadiets elever verkade vara mer än nöjda, så jag bad Hugo om introt till Let's dance.

Alla hängde lätt på, och eleverna verkade ännu mer förtjusta.

Med den känslan bevarad ska jag försöka få ihop en vettig besättning om 51 veckor.

Man gör ju i första hand musik för publikens skull.

Vi hörs nog igen!

PS! Vi som gjorde musiken hjälpte till lite med gunget också.

De höll igång musiken bra.

Jag åkte till Berga för att lyssna på julmusiken.

Det fanns många duktiga musiker och solister, men jag väljer att nämna Hanna Olsson.

Hon var suveränt bra.

Hon stack ut rejält.

Att se Andreas Olsson dirigera Berga Blås var en trevlig överraskning.

Han spelade lite piano också.

Som helhet en lyckad kväll med en publik på kanske 180-190 personer.

Gör gärna om det!

Undrar hur många som hade kommit om det hade ägt rum i Högsby. 30-35?

Dom två äldre gentlemännen bakom mig som förde ett intensivt samtal medan Zebastian Strömberg läste julevangeliet visade prov på mycket dålig respekt.

Jag förklarade för dom, att jag inte hade åkt till Berga för att lyssna på dom.

Det hjälpte.

OK, jag tror inte på Gud och allt det där andra, men de som nu gör det kan väl få slippa lyssna på ett ointressant samtal.

606 månader + God Jul.

Hej på er alla och God Jul, eller i förekommande fall, trevlig helg.

Ina och jag firar julen på Ringvägen 3A som de senaste 40 åren, sedan 2001 dock utan våra barn.

Men vi har julgran, hämtad på Sven Månssons mark, där vi har fått ta våra julgranar sedan 1974. En flaska glögg som litet tack fick Sven redan igår. Jag är glad att få räkna Sven Månsson till mina personliga vänner.

Vi har en julskinka från Kalvenäs kött.

Samma gäller för julkorven och prinskorvarna.

Kostar något mer och smakar bättre, även om vi inte vet det säkert ännu.

Patrik med flera vet hur griskinderna därifrån smakar, och Georg är förtjust i schnitzlarna.

Vi har vackra julblommor, och vackrast är hyacinterna.

Vi har några julklappar också, eftersom vi för det mesta har varit snälla.

Men framför allt har vi varandra sedan exakt 606 månader.

Det får räcka för den här julen.

Mikael Larsson.

Idag närvarade jag vid en begravning av en av mina många f.d. elever.

Ja, jag har varit på begravningar av f.d. elever tidigare, men Mikael Larsson är den förste jag var klassföreståndare för i tre år, som inte är med oss längre.

Han flyttade till Kalmar redan hösten 1978, och jag träffade honom bara ett fåtal gånger de senaste 38 åren, senast i våras på Frövi.

Jag talade vid kistan om klassen och Mikael Larsson, och mina minnen var tydliga efter 38½ år.

Det var en bra klass med bra elever och en mycket god sammanhållning.

Tio av dom på bilden bor fortfarande kvar här.

Mikael Larsson var den klart dominerande eleven i klassen.

Han är i ljust och glatt minne bevarad.

Flaggan med alla elevernas namn fick jag av klassen när vi slutade nian.

Ett kärt minne.

Bilderna talar för sig själva, åtminstone för dom som minns att vi samlade papper för att finansiera resan till Köpenhamn.

Själva resan behandlar jag enligt vår överenskommelse med största diskretion.

Må jag slippa bevista fler begravningar av f.d. elever.

Trekvarts sekel.

Idag är det 75 år sedan min far, Eduard Strömer, rapporterades saknad.

Brevet med den svarta ramen kom till Margarethe Strömer, Naeglestrasse 25, Prag, den 7 januari 1942.

Jag har sett det och läst det, men det finns inte längre.

Det stod ungefär så här, översatt:

”Efter strider vid Charkov saknades soldaten Eduard Strömer.

Han kämpade för fosterlandet.

Heil Hitler.”

Med största säkerhet dog han luciadagen 1941 i närheten av Isjum, Ukraina.

Han och hela kompaniet.

Bra kämpat!

Då och då hittar jag någon av mina f.d. elever i tidningar eller t. o. m. i TV.

Det gäller nästan undantagslöst positiva presentationer.

Den här läste jag noggrant med stor glädje och en liten gnutta stolthet.

Jag fick en blombukett av honom när han slutade nian år 1984.

Blommorna är sedan länge vissnade och borta, men den lilla bifogade etiketten har jag kvar.

Den letade jag fram ur mina gömmor.

Patrik, jag och klassen vet vad saken gäller.

Övriga får inte veta, i vart fall inte av mig.

Du har tagit en grundlig och rejäl revansch, och jag unnar dig den.

Må det gå bra för dig, Patrik!

Varje gång jag köper mjölk från EMÅ-mejeriet eller EMÅ-smör finns du där i mitt minne.

Minnesvärt.

En del kvällar minns jag mer än andra.

Den här till exempel.

Först en riktigt trevlig återträff med f.1980. Många glada återseenden, många glada minnen, många roliga kommentarer. Mycket god mat, dessbättre alkoholfritt för min del, eftersom jag var med och gjorde musik senare. En kul lek iscensatt av Petra och en hel del annat trevligt.

Att jag sedan fick nöjet att göra musik med tre ungdomar som inte ens var födda när återträffarna slutade nian var pricken över i.

Ja, Oliver saknades, men inte alls så mycket som jag hade befarat. Hugo fyllde på bra, Viktor kan sitt, Elias glänste bitvis och jag skötte mig hyfsat.

Vi var ganska bra, faktiskt.

Jag är lite mer än nöjd.

Gabben bjöd mig på en whisky, som jag sparade till nu, klockan två.

Den satt också bra.

Tack för den, Gabben!

Tack Jennie, som tog initiativet, och tack alla ni andra, som jag bytte ord med.

Sist men inte minst: Tack för maten, Henrik!
Det urusla vädret kan jag bara beklaga, liksom det faktum att många f.d. elever jag hade velat träffa inte kunde eller ville komma.
Vi kanske ses en annan gång.

Kidnappad.

Igår blev jag ”kidnappad”.

Ja, jag visste att vi skulle iväg, gissade Gränna, eftersom Syrran var involverad, men det vara bara nästan rätt.

Jag hamnade i Örserum en mil öster om Gränna, på Hotell Örensbaden.

Där  hade Caroline och Gunnarbröllopsfesten för 14 år sedan. (Jenny Nilson, Tina Hult och Kalle Berggren var med och känner till stället).

Där hamnade också våra tre barn med respektive och våra fem barnbarn, samt Syrran, hennes två söner m. resp. samt deras tre döttrar.

Inalles 21 personer från 75 år till 2 månader!

God mat, god dryck, helfestlig kväll och lugn övernattning följdes av gedigen frukost i morse.

Cissan hade organiserat det hela på sitt vanliga noggranna och kreativa sätt.

Hon stod för gemensamma övningar, tipspromenad, där alla utom babyn kunde delta, och musikquiz (jag kom sist!)

Sigrid och Asta, 9 och 7 år, har målat muggen. Den ska jag dricka mitt örtte ur om morgnarna.

Erland har gjort pusslet, som visar HG75 (ej HV71).

Det står framför glaset som Ina bärgade från Operabaren på min 75-årsdag.

Joel presenterade en fin och varm filt. Den finns i gungstolen.

Syrran hade författat en lagom elak och lagom snäll dikt till mig, med många poänger, men bäst var John, min äldste systerson.

Han hade gjort en pastisch på Cornelis ”Morbror Frans”.

Han kallade den ”Morbror Heinz”, och framförde den till eget gitarrackompanjemang.

Helt suveränt. 

Mästerligt!

Köpa en present för ett antal tusenlappar kan dom som har pengarna göra, men den här presenten kan jag inte värdera i pengar.

Jag blev imponerad.

Han nöjde sig visst inte med att sjunga om mina goda sidor, nähä, han hittade andra också.

Jag har hela texten, 7 verser, och presenterar den avslutande:

Så från denna gratulant

och amatörmusikant

Grattis, bästa anförvant!

det är sant

Det var ett riktigt trevligt firande, ganska nära hundra.

Extra kul att alla kunde komma och vara med.

Alla vackra sagor har ett slut.

Idag bestämde vi oss gemensamt och i bästa samförstånd för att låta Strömers Sista Pack gå till historien.

Vår spelning i Uranäs den 19 augusti blir vår sista.

Vi skiljs som goda vänner, och tar med oss våra minnen från de här åren.

Hugo och Viktor, som var med från början 2010.

Oliver, som kom med när Anton och Daniel lämnade Packet i februari 2014.

Elias, som kom med för knappt två år sedan.

Tack för att ni ville göra musik tillsammans med mig.

Strömers pack årgång 76-77 återuppstod vid dåvarande Tombstone i juni 2004, på Värdhuset Annandag Påsk 2011 och på Mejeriet Annandag Jul 2014.

Vi är öppna för att återuppstå vid något lämpligt tillfälle.

Värdshuset, ett nyöppnat Mejeri eller Långemåla.

Vi får se.

Det är svårt att sia, särskilt om framtiden (okänd).

Liten miss.

Ja, jag missade den 2 augusti i tisdags!

Slarvigt.

För det var den 2 augusti 1941 som min far tog avsked från min mor, mig och några till för att rycka in till Wehrmacht; ironiskt nog till Landsberg, där Hitler satt fängslad efter Ölkällarkuppen och skrev ”Mein Kampf”

När han fick inkallelseordern tyckte någon av hans kollegor:
- Gå med i partiet, Strömer! Då slipper du komma till fronten.

- Det partiet går jag aldrig med i, svarade Eduard Strömer, och det gjorde han inte heller.

Han fick 5 veckor med mig.

Den 13 december rapporterades han saknad efter strider vid Charkov.

Resten tar jag en annan gång.

Högsbydagarna.

Tack för igår.

Tack för att jag blev inbjuden, trots att mitt uppdrag som femkampsledare uteblev när bara ett lag anmälde sig till femkampen.

Tack för god mat och dryck, men främst ett tack till alla de trevliga människor jag hade tillfälle att prata med, ingen nämnd och ingen glömd.

Sedan några konstateranden.

Stellan, Zlatko, Henrik, systrarna Emrin och någon mer tackade för sig.

De sade sig ha gjort sitt för högsbydagarna.

Det måste jag respektera, men samtidigt beklaga.

Ja, jag vet att ingen är oersätterlig, men några är svårare att ersätta än andra.

Högsbydagarna måste fortsätta.

Vi kan inte sluta bara för att vi står på toppen.

Jag kom med 2013 och ansvarade för Karnevalståget under tre år.

I år fanns inget karnevalståg, och högsbydagarna blev inte sämre.

Hur kan vi få högsbydagarna att fortleva under bästa förhållanden?

Alla vet att det finns tre sorters människor:

1. De som ser till att saker och ting händer.

2. De som är med när det händer.

3. De som undrar vad som hände.

Kategori 3 är överrepresenterad i Högsby kommun.

Alla vill ha högsbydagarna, men få vill hjälpa till.

Men ju fler som drar strån till stacken, desta färre strån behöver varje person dra.

Igår pratade jag med folk från Berga och Högsby.

Gemensamt var engagemanget i årets högsbydagar.

Det fanns inga från Fågelfors, Ruda, Fagerhult eller Långemåla närvarande att prata med.

Jag vet inte varför, men det borde man kunna åtgärda.

Det fåniga bytänkandet från förr kan vi kasta på soptippen.

”Det kvittar vem som vinner, bara inte Högsby gör det” tyckte en ung dam från Fågelfors för sisådär 30 år sedan när mellanstadiet hade kommunmästerskap.

Låt detta vara ett exempel ur historiens skräpkammare.

Låt oss alla hjälpas åt med högsbydagarna 2017.

Vi bor ju i Högsby kommun.

Möjligheternas kommun.

PS! Bifogar tre bilder från fjolårets högsbydagar.

75+

Så är då min 75-årsdag förbi och vi är tillbaka i Högsby igen.

Ännu en gång tack till alla gratulanter: Mina släktingar, mina närmaste vänner, alla f.d. trevliga elever och alla övriga bekanta.

För ett halvt sekel sedan fyllde jag 25 och låg sjuk. Jag uppvaktades av fyra personer: min mormor och morfar, en god vän till vår familj samt vår kompgitarrist Jocke.

Ina tänkte som så ofta ett steg längre och bad att få köpa ett glas märkt Operabaren, ett vackert minne från tisdagskvällens firande. Hon fick det utan att behöva betala, och kyparen frågade varifrån hon kommer.

Svaret ”Högsby” följdes av konstaterandet ”då känner du Rille Hedebäck”, och det gör hon ju.

Att världen är liten bevisas av att min gode vän Peter Svärd gratulerade från Kroatien. Strax därpå gratulerade min f.d. elev Annelie Ekberg (f.62). Hon hade träffat Peter i Kroatien och han hade upplyst om fakta.

Peter och Annelie höll ihop på 80-talet.

Nu ser vi i familjen Strömer framtiden an med tillförsikt och förhoppningar. Vi firar nog Edvards 18-årsdag om två år och kanske Inas och mitt guldbröllop om tre år liksom Patriks 50-årsdag och Inas 70-årsdag.

Än en gång tack för en oförglömlig 75-årsdag, med det största tacket riktat till Patrik, Suzanna, Edvard, Georg och sist men inte minst Ina.

50 år = ett halvt sekel.

Idag är det exakt 50 år sedan jag träffade Ina. Jag har tidigare beskrivit händelsen på min blogg

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2011/06/summer-of-66.html

Ina och jag åker till Gränna och Syrran för att bege oss till den plats där vi träffades för ett halvt sekel sedan.

Jag vill veta hur det känns att vara på samma plats igen, helst vid ungefär samma klockslag.

Ina också.

Sedan fortsätter att hålla ihop.

40 år.

I dagarna är det 40 år sedan vi flyttade in här på Ringvägen 3A. Jag minns inte datum, men det bör ha varit den 4 juni, för vi använde lördagen och söndagen (5 och 6) till att flytta.

Cissan och Caroline fick vara hos morfar, mormor och moster i Karaby, men Patrik gick i förskolan och var kvar.

Vår röda VW-68 EPR 346 gjorde många resor mellan Ringvägen 13 och 3A. Det fanns ingen hiss, och jag räknade ut att jag besteg Kebnekaise under de dagar vi flyttade.

Ett säkert minne är, att Nils Gustaf Johansson fernissade (kanske lackade) golvet i vardagsrummet kvällen före inflyttningen.

- Har jag lovat att det ska vara klart, så blir det klart, sa han, och fortsatte lugnt sitt arbete.

Golvet var torrt dagen därpå.

Vi hade 5 rum och kök, och hyran var 975:- i månaden.

Patrik fick sitt rum längst bort, sovrummet var i mitten och Cissan och Caroline delade rum och hade en våningssäng.

I det lilla rummet hade jag det jag behövde för mitt jobb på Fröviskolan, och det blev en hel del med tiden. Något finns kvar, men det allra mesta är borta.

Mellan köket och matvrån var det skåp för glas och porslin.

När vi var klara åkte vi till Kalmar och såg matchen Kalmar FF – Hammarby IF.

Hur den slutade har jag glömt.

1990 totalrenoverades hela huset i två omgångar, och vi bodde i 3B i tre månader.

När vi flyttade tillbaka hade vi 4 rum och kök, men då var Patrik utflugen och behövde inget rum hos oss.

Nu är det bara Ina och jag i några år till.

Att den vackra tavlan är målad av Paul Lager ser nog de flesta.

Jodå, vi skötte oss.

Vi gjorde en hyfsat bra spelning igår. Det fanns en lucka efter Elias, och den fyllde jag inte ut riktigt.

She loves you, Twist and shout och Goodningt sweetheart satte vi riktigt bra, och som helhet är jag nöjd med vår insats.

Några detaljer klickade, men det gör det alltid och för de allra flesta andra också.

Nu har vi i Strömers Sista Pack bara två spelningar att se fram emot, i Uranäs i augusti och Fagerhults hembygdsgård den 4 september, då prästen Emilsson vill ha lite gammal god rock'n roll.

Vi du engagera oss, så ring mig!

Är vi lediga och inte har annat för oss, så kommer vi.

Vi har roligt när vi gör musik.

Ett fünd!

Jag hittar många gamla minnen när jag får igenom allt jag har sparat på mig under åren i Högsby.

Dom flesta är personliga, men det här förtjänar att visas som en liten påminnelse om svunna tider.

Året var 1981.

Jag hade elever från andra byar än Högsby som uttryckte sin avsky och sitt missnöje, när jag prydde mitt pennfodral med dekalen.

Jag förstår inte varför?

Den är ju snygg!

(Anonyma kommentarer kommer att avvisas)

Drygt 35 år har gått.

I mina rikhaltiga gömmor hittade jag det här något gulnade pappret.

Det innehåller de låtar vi spelade i sporthallen före jullovet 1980.

Möjligen finns det f.d. elever födda 1965-, 66-, eller 67 som minns framträdandet.

Vi var inte dåliga och skämde inte ut oss.

Vi hade roligt!

En noggrannare redogörelse finns på

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2013/09/jag-och-musiken-36.html

Sju år.

I mina gömmor stötte jag på en samling tidningsurklipp.

Det har gått sju år sedan dess, men jag minns allt med stor tydlighet.

Jag har varit med och gjort en hel del musik men Elvisprojektet är det klart musikaliskt bästa.

Vi var mer än bra.

Presentationen av Elvis var gjord med stor noggrannhet.

Mellansnacket och bilderna bidrog till en utmärkt helhet.

Ja, jag har kvar ALLT, manus, bilder, nötter, stämmorna till kören, ja allt.

Det skiljer jag mig inte ifrån.

Tyvärr lär Elvisprojektet inte återuppstå, men oj, så roligt det var medan det pågick.

Tack till er alla, som var med och gjorde det möjligt.

(PS! Kommunalrådet Ewa Engdahl fick en personlig inbjudan och två bra sittplatser reserverade, men de stod tomma. Hon är uppenbarligen inte mycket för det här med musik.)

Lyckad Pubafton

Visst kan det uppfattas som skryt och skrävel, men vi var bra igår på Värdshusets Pubafton, bitvis riktigt duktiga, och i några låtar mycket bra.

Det är alltid roligt att göra musik, men en bra publik höjer oss musikanter, ungefär som hemmapubliken kan lyfta sitt lag.

Visst förekom det några fel och fadäser, men Zlatan missar också en och annan passning.

Gästartisten Patrik Strömer höjde nivån rejält både med sång, gitarr- och munspel, och naturligtvis med sin saxofon, som Lennart Pettersson lärde honom spela långt innan Ewa Engdahl nödslaktade den kommunala musikskolan.

Så kul det hade varit med en elev i sjuan eller åttan som hade kunnat tuta lite i en lur! Det hade inneburit en klar förstärkning, men så är det inte!

Härnäst spelar vi utanför församlingshemmet den 21 maj.

Vi får öva in några nya låtar till dess.

(PS! Det finns några berömmande ord på Facebook.)

Tack för dom orden!

Den här insändaren fanns i gårdagens OT samtidigt som den sverigedemokratiske riksdagsmannen Mattias Bäckström Johansson ansåg sig ha besvarat en fråga i min tidigare insändare.

Det hade han inte.

Jag värdesätter den uppskattning och uppmuntran jag fick av Elisabeth Pettersson i Berga.
(Jag heter Heinz-Günther Strömer. Hans Gunnar Strömberg var ironiskt menat.)

Nej, jag tänker inte sluta kritisera SD.

Jag kan inte finna någon anledning att hålla tyst om ett parti som sprider hat och vars ledare ägnar sig åt detta:

https://www.youtube.com/watch?v=Fzc7B66w8Tw

Jag sjunger hellre denna text till samma melodi:

Jimmie sjunger fula sånger

sha-la-la-la-la-la-la-la-la

Jimmeie visar ingen ånger

sha-la-la-la-la-la-la-la-la

Jimmie hånar och förnedrar

sha-la-la-la-la-la-la-la-la

Väljarna sin Jimmie hedrar

sha-la-la-la-la-la-la-la-la

Världens längsta uppsats.

Några gånger under min tid som lärare på Fröviskolan hände det, att jag fick bra idéer.

Det här var den första.

Eleverna i klass 9B skulle skriva ”Världens längsta uppsats”.

Den blev ungefär 350 meter lång, men Guiness tyckte inte om formatet, så det blev bara ett världsrekordförsök.

Detta gjordes före ordbehandlarens tid. Eleverna skrev på skrivmaskin, bladen plastades och klipptes i rader, som klistrades ihop och rullades upp på tomma rullband.

Mycket pyssel, men entusiastiska elever skriver mer och bättre.

Ingvar Gunnarsson skrev naturligtvis om oss i positiva ordalag, och så hamnade klass 9B i både Aftonbladet och Expressen.

Jag har varit på tre klassträffar med dessa mina f.d. elever.

Det var en riktigt härlig samling ungar från Berga och Bockara.

Några av dom har jag kontakt med då och då: Sammy, Marie-Louise, Anette, Yvonne, Thomas och Kristina.

Som synes har rullbanden inte hållit i 40 år, så nu hamnar dom på soptippen.

Mina minnen finns som alltid kvar.

PS! Bilden är ur Aftonbladet. Det är självklart Stefan Ekström och Mats Åborn, som befinner sig i framkanten.

Heinz fyllde 40.

Under min röjning har jag kommit fram till 1981, då jag firade min 40-årsdag. Våra barn hade inga kusiner annat än på fosterstadiet, men jag sparar alla gratulationerna till min eventuella 80-årsdag, när jag i så fall firar dubbelt så många år på Planeten.

Den bästa presenten var nog den här, som min svåger förärade mig.

Ett minne för livet.

Tack en gång till Inge, så här i efterhand.

Ishotellet? Jajamen!

För sexton år sedan vaknade Ina och jag upp i Ishotellet, Jukkasjärvi. Ina hade fått denna resa och övernattning som 50-årspresent av barnen.

Ett minne för livet, och en strålande vinterdag med besök i Jukkasjärvi gamla träkyrka.

En annorlunda present på 50-årsdagen.

När jag fyllde 50 fick jag Beatles-boxen, omfattade 16 CD-skivor. Dom har snurrat några varv...

Tack våra barn!

PS! Naturligtvis har vi lagt ett pussel med Ishotellet.

Fler fünd.

Som mina läsare har förstått håller jag på med en oerhörd rensning av sådant som en gång bedömdes som värt att spara.

Ett förnämligt fünd gjorde jag igår, och idag gjorde jag några till.

Bilderna från Motell Filbyter, som låg mellan Linköping och Norrköping, torde vara tagna mars eller april 1964.

På den ena bilden poserar vår kompgitarrist Jocke och jag.

Jocke är den person på Planeten som jag har gjort mest musik tillsammans med.

Jocke har friskat upp mitt minne: Bilderna togs efter vår seger i  radions twistbandstävling i Norrköping tisdagen den 17 mars 1964. 

En utförligare redogörelse för denna meriterande händelse finns på

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2013/08/jag-och-musiken-23.html

Tack för hjäpen, Jocke!

På den andra bilden ses The Fox Hunters: Jocke, jag, Staffan och Leif.

Islandströjorna hade vi dels för att inte frysa i VW-bussen Siegfried I (kallad Sigge), dels för att väcka uppmärksamhet.

Uppmärksamhetsbehovet styrks också av de löjliga huvudbonaderna och solglasögonen, men det gjorde nytta.

Folk kände igen oss.

Den tredje bilden är från Evertsberg första veckan i mars 1961.

Det fanns gott om musiker på 2.Batt och så jag, som hade en gitarr.

Resten finns på

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2013/05/jag-och-musiken-8.html

Ett fünd.

Jag röjer rejält bland det vi har sparat, det som man ibland tycker kan vara ”bra att ha”.

Sex gånger hittills har en fullastad LRB 478 körts till tippen.

Nu hade turen kommit till att titta igenom gamla brev mm.

Då fick jag en glädjechock.

Där låg bland många gamla fina minnen den här biljetten, som påminner mig om en oförglömlig kväll.

Jag och tre andra grännagrabbar och några tusen till fanns där.

Musik förr i tiden.

Mitt raseriutbrott fortsätter. LRB 478 åker till tippen en gång i veckan med sådant som vi har sparat utan att egentligen veta varför.

Banankartonger fraktas upp på vinden med jämna och ojämna mellanrum.

Nu var turen kommen till kassettbanden, och det tog ett bra tag att sortera sig igenom alla.

De personliga banden har jag sparat, eftersom jag fortfarande har kvar apparater för uppspelning.

Resten stjälps av.

Många minnen är förknippade med dessa band: Little shop of horrors gjorde vi 1996, och i musikalen 2005 tvingades jag stå ut med en låt av Uggla!

Land of 1000 dances gör att jag ser Mikael Melzén skutta över scenen, ihärdigt tutande solot på sin altsax.

… och alla andra...

Exakt 70 år.

Lördagen den 12 januari 1946 kom vi till Gränna efter vår 14 dagars karantän på Örenäs utanför Hälsingborg.

Vi åkte tåg till Gripenberg som ligger söder om Tranås, och därifrån med buss till Gränna.

Det var ganska sent, men jag var vaken, och när bussen svängde ner mot Ribbagården läste jag med hög röst: "Smälands bank".

Det var en illgrön neonskylt, ”Smålands” stod vertikalt och ”Bank” stod vågrätt därunder. Äldre personer kanske minns den.

Ingen i bussen sa att jag läste fel, eftersom ingen kände till bokstaven ”å”!

Den 13 januari var följaktligen en söndag.

Vi ”visste”, att det fanns isbjörnar i Sverige, eftersom landet ligger långt norrut. Vi gick ner till den helt igenfrusna Vättern, men där fanns bara is, inga björnar.

Där åkte grännaborna omkring på konstiga kälkar söder om hamnen. Det allra konstigaste var att dom stod upp! Det hade vi aldrig sett förr.

Jag minns tydligt, vem som lät mig sitta framme på den konstiga kälken och åka med.

En vänlig man, som tydligt visade, att vi sudettyskar var välkomna i Gränna.

Det är han på bilden, Olle Mathias, en av Grännas mer kända polkagrisbagare.

De allra flesta grännaborna var vänliga och trevliga, men det fanns ett fåtal riktigt fula undantag.

Jag minns vilka de var, men de är avlidna sedan många år.

(PS! 1946 fanns det inga sverigedemokrater, och nazismen var inte på modet just då, men främlingsfientlighet fanns.)

2016 börjar bra.

Musiklivet i Högsby klarar sig riktigt bra, så länge inte ansvariga politiker utsätter det för olika attentat eller grov skadegörelse.

Under 2015 har jag sett och hört Fröviskolans musikal:

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2015/06/som-en-skrackfilm.html

Jag har bevistat Bergeskans i Högsby kyrka, en alldeles utmärkt tillställning.

Jag har varit på Misteln och lyssnat på Hugo och Willy:

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2015/11/dom-holl-igang-musiken.html

Jag har besökt Frälsningsarmén I Högsby för första gången för att lyssna på Bergeskans orkester:

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2015/11/de-holl-igang-musiken.html

Nu inledde jag 2016 med att lyssna på duktiga musiker och sångare i Högsby kyrka.

Fem av dom har jag själv haft förmånen och nöjet att göra musik tillsammans med.

Det var ett rikhaltigt och varierat utbud av låtar, och det var genomgående hög klass på såväl sång- som musikinsatserna. Jag lyssnade på stämsången, och hörde inte vid något tillfälle att stämmorna slirade.

Flera duetter satt perfekt, men jag avstår från att gradera de deltagande solisterna. Skillnaderna var marginella och ingen var märkbart bättre än de övriga.

Alla höll hög klass.

(Ursäkta den usla bildkvalitén)

För övrigt uppmärksammade jag att den lokalaste Ledaren för sverigedemokraterna, Leif Gustafsson närvarade. Jag kan bara hoppas att han uppskattade bönen om flyktingarna och andra inslag på samma tema, som framfördes i ord och toner.

Jag har också noterat, att Högsby kommun är sämst i Sverige vad gäller musik, men då menas inte de insatser som görs trots politikernas våldsamma motstånd.

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2015/04/samst-i-sverige.html

Det skattestödda ”Kulturbruket” håller en fruktansvärt låg musikalisk klass:

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2015/05/deprimerande.html

Skam är en känsla, som borde få en renässans hos den allians som styr Högsby kommun.