Tre kvarts sekel 4

 

För 75 år sedan, den 28 december steg jag av färjan i Hälsingborg.

Jag var på dagen 4½ år gammal, och jag har kvar bilden av kajen i hjärnan.

1959 cyklade jag och en kompis till Köpenhamn, och jag kände igen platsen.

Allt är sedan länge ombyggt, men jag har kvar det som en JPG-fil i huvudet.

Sedan åkte vi till Örenäs slott för 14 dagars karantän, men vi hade inga sjukdomar.

Vi hade inga löss heller, eftersom vi var grundligt avlusade.

Jultomten kom och jag fick en liten bil av det välkända märket BRIO.

Det var min första julklapp i Sverige.

Den första maträtt vi serverades på svensk mark var en utsökt delikatess:

Stuvade fiskbullar!

Opa var mycket misstänksam och försiktig:

- Wir müssen das essen, sonst wirken wir unhöflich und undankbar.

Det var enda gången Opa åt stuvade fiskbullar i hela sitt liv.

(Välkomsthälsningen med texten på tyska på ena sidan och svenska på den andra fick vi vid ankomsten till Örenäs. Opa sparade den och mycket annat.)

Trekvarts sekel 3.

 

För 75 år sedan, den 27 december kom vi fram till Odense, där danskarna hade riktigt god mat åt oss.

De märkte att vi var tyskar, men insåg att vi inte kunde vara nazister, som hade ockuperat Danmark.

Vi kom ju i dom vita bussarna.

Vi var lite trötta på havregrynsgröten som serverades inte bara på morgonen utan även på dagen och kvällen.

Havregrynsgröt är lättlagad och det behövs bara havregryn, salt och vatten.

Dessutom är gröten nyttig.

Vi övernattade i Odense för att fortsätta följande dag.

Alltnog, den 28 december åkte vi med färjan Korsør – Nyborg över stora Bält (Bron och tunneln fanns inte då, däremot hade vi nyss åkt på bron över Lilla Bält).

Väl framme i Helsingør såg vi Sverige!

Trekvarts sekel 2

 

För 75 år sedan var den 24 december julafton, precis som alla andra år.

Ändå var det en speciell julafton; utan julgran, julklappar och andra tillbehör.

Vi befann oss med de vita bussarna vid Bad Hersfeld (Google Maps vet), ungefär mitt i Tyskland på väg till Sverige.

Vid midnatt stannade bussarna, alla steg ur och vi sjöng ”Stille Nacht”, ”Oh Tannenbaum” och ”Vom Himmel hoch”.

Jag minns den stjärnklara natten, jag minns vägens sträckning högst upp på en flack kulle i en svag högerkurva nästan fotografiskt.

1984 var en vit buss med chaufför på besök vid Fröviskolan, vi pratade lite grann, och han kom ihåg detta lika väl som jag.

- Det var den stämningsfullaste jul jag varit med om, tyckte han.

Julklappar fick vi inte där, men den bästa väntade på oss:

Vi skulle få komma till Sverige.

Kortet med den vita bussen har jag fått av Syrran. Tack!

Valfrihet.

 

Ojsan! Den valfriheten var ganska så dyr.

Varför heter det riskkapitalbolag?

Är det riskabelt att hösta in en miljard av våra svenska skattepengar?

Och varför invänder Barbara, grundaren av Engelska skolan, mot beskrivningen från Skolverket?

Engelska skolan lockar akademikerbarn med drivna föräldrar.

Jag känner till ett fall.

I den skolan fanns inte många personliga assistenter.

Barbara tjänade en halv miljard på segregationen.

Nej, jag förstår inte hur svenska elevers kunskaper blir bättre av att skattepengar flyttas till Caymanöarna eller bygger upp privata förmögenheter.

Svensk? Ja!

 

En person, fullständigt obekant för mig, som bor i Stockholm har skickat en hälsning till mig på Facebook:

Lilla vän. Ta och lämna vårat land Sverige. Du är inte ens svensk. Så. Åk hem.

Jag vet att Heinz-Günther inte låter svenskt.

Tack och lov för våra barn och barnbarn låter Strömer svenskt.

De slipper få dylik smörja från ”svenskar”, troligen sverigedemokrater.

Men jag har bott i Sverige i 75 år; längre än de flesta sverigedemokrater.

Jag är svensk medborgare sedan 1953.

Jag har motsvarande 120 akademiska poäng i svenska och har undervisat i svenska i 34½ år.

Det har inte sverigedemokraterna. (kanske en eller två?)

Jag kan nationalsången, Sveriges Flagga och Sverige Fosterland utantill.

Det kan inte sverigedemokraterna. (kanske en eller två?)

Dessutom kan jag inte åka ”hem”.

Vi blev utslängda ur Tjeckoslovakien.

Men det kan ju inte alla dessa sverigedemokrater veta.

Dessutom bryr dom sig inte.

Dom har de skönt i sin bubbla.

Usch så trött jag blir på dessa onödigheter!

(Klippet är ur dagens OT, 20201221)

En kommentar.

 Med stor glädje och lite stolthet lägger jag ut denna kommentar på min blogg och Facebook.

Unknown har lämnat en ny kommentar till ditt inlägg "Jag minns.":

Snubblade in på denna bloggen idag och läser detta inlägg. Som en av dessa 28 elever så vill jag verkligen framföra min tacksamhet till dig! Trots att högstadietiden egentligen är en relativt kort period av ens liv så är det år som fastnar i minnet. Och att denna klass var bra håller jag med om men det berodde inte bara på klassen.

Med egna barn i skolåldern så är det oundvikligt att börja reflektera över sin egen tid i skolan och jag kan genuint säga att jag verkligen, med perspektiv på det, uppskattar hur dessa år såg ut. Med många år i skolan, både innan och efter denna tid, så rankar jag dig väldigt högt som lärare. Det är en sak att besitta ämneskunskaper men att kombinera detta med ett sinne för rättvisa, ordning och framför allt humor är det få som uppnår på samma sätt som jag upplevde att du gjorde.

Läser i övrigt på bloggen många kommentarer från främst anonyma källor som i grunden verkar handla om människosyn. Vill skicka med att du format minst en och förmodligen många fler till att ha en inkluderande och öppen syn på många saker i livet. Tack för det!

Exakt tre kvarts sekel

 

Idag är det 75 år sedan vi lämnade Graupen i Sudetlandet med de vita bussarna.

Vi var 200 personer i åtta bussar samt en lastbil, kokvagnen och ledarbilen.

Många nior vid Fröviskolan har lyssnat på min berättelse och kommer kanske ihåg en del, men ni andra kan läsa här.

http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2009/12/ocksa-ett-minne.html

Att lämna sin hembygd och planteras om i ett annat land är svårt.

Opa och Oma pratade långt in på 50-talet om att återvända trots att de visste att det var omöjligt.

Tjeckerna hade ju kastat ut oss.

Vi var ungefär 3 miljoner Sudettyskar som skickades iväg över gränsen, mer eller mindre brutalt. De flesta hamnade i Sachsen eller Bayern som låg närmast.

De kom till ett ruinerat och ödelagt Tyskland, som hade fått ta emot 14 miljoner flyktingar från de östra delarna av f.d. Tyskland, som Sovjetunionen och Polen hade lagt beslag på.

Fattigdom, svält och lidande hörde till vardagen.

Resten får du ta reda på själv. Wikipedia vet mycket.

Men vi hade turen att få komma till Sverige.

1945 fanns det inga sverigedemokrater och nazismen var inte lika gångbar som idag. Vi flyktingar var välkomna.

Grännaborna ville prata tyska med oss. De kunde några få ord.

- Heil Hitler, sa de, men det hade vi hört så att det räckte.

- Deutschland kaputt, sa de, men det visste vi redan.

De menade inget illa.

De allra flesta var snälla, vänliga och hjälpsamma.

Nästa alla sudettyskar fick jobb på andra orter, men vi blev kvar i Gränna.

Kanske bäst som skedde...

Fler fünd.

 

När jag städade undan textilier gjorde jag flera fünd, bland annat ett antal tröjor från olika lussevakor.

Jag var med på alla, från den första 1981 i dåvarande fritidsgården, till 2007 som blev min sista.

Vi var i Hornsö skola, Hagadal (Hultsfred) och till sist Tegelbruket.

1988 introducerade jag och Stig Wisén "Werner und Werner".

Manuset knåpade jag, Patrik och Ina ihop gemensamt, men det förnyades varje år.

Det finns kvar.

Jag hade med min gitarr och efter luciasången sjöng vi strofer om oss lärare på melodin ”Du ska få min gamla kortlek när jag dör.”

Rosmarie Stjernström höll fram texterna åt mig medan jag kompade.

Eleverna passade på att driva med oss, och särskilt minns jag Berras (Berketh Estifanos) imitation av mig.

Vid ett tillfälle var eleverna oförskämda, men det satte vi stopp för.

De flesta lärarna deltog, och visst hade vi roligt.

Jag minns lussevakorna med glädje.

Mina tankar.

 

Ingen Juladans i år.

http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2013/12/arets-juladans.html

(Jag hade fel där)

Tråkigt, liksom så mycket annat i Coronans spår, men jag kan komma över det.

Dock går mina tankar till årets nior, som lär få vänta på sin musikalresa, om det nu blir någon.

Jag minns alla mina musikalresor, från 1990 då vi såg West Side Story på China till den sista , då vi såg Mamma Mia på Cirkus.

Vi besökte Riksdagshuset, där vi visades runt av Håkan Juholt, som Ingvar Gunnarsson var bekant med.

Jag känner bara till ett fåtal av niorna numera, men väl en del föräldrar, som i många fall har varit med om en musikalresa.

Jag kan bara hoppas att det blir en musikalresa för niorna.

Traditioner ska inte brytas.

De ska bevaras.

Jag minns.

Jag städade bort några gamla textilier och gjorde detta fünd.

Jag fick tröjan av den bästa klassen jag hade under mina 34 år vid Fröviskolan:

Elever födda 1977 från Fågelfors och Fagerhult.

Ja, jag minns er alla.

Ni var 28 elever, en flyttade efter sjuan.

Vi hade en riktigt trevlig återträff 2011 i Lionslokalen.

http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2011/09/en-lyckad-klasstraff.html

Klasstorleken är av underordnad betydelse – det är eleverna och deras uppförande som avgör.

Jag minns även många av era föräldrar från utvecklingssamtalen.

Det var trevliga möten med övervägande positiva ord.

Hej på er var ni än befinner er och må det gå väl för er!

Vi kanske ses någon mer gång!

 

Välförtjänt.

 

Jag fick många glädjande kommentarer till mitt kulturstipendium, och jag har sparat dom noga.

Vanligast var ”välförtjänt”.

Jag tycker att välförtjänt stämmer bra här också.

Att få igång flick- och damfotboll i en liten by är värt beröm.

Jag har haft båda som elever på Fröviskolan; Kristina även som klassföreståndare och trivdes bra med dem båda.

Ta emot mina gratulationer!

Jag fick för övrigt samma stipendium 1985 (Kristinas födelseår!) för att jag hade haft hand om fyra flicklag.

Vi ses nog!

Dagen efter.

 

Så här dagen efter är jag helt överväldigad av alla gratulationer till mitt kulturstipendium. Tack än en gång.

Ni ska veta, att jag aldrig har varit den bäste i något musikaliskt sammanhang, i bästa fall näst bäst, men jag har varit med och gjort det jag kunde.

Jag läser noter sämre än en dyslektiker läser böcker, och använder mig av ”nötter” i stället.

Med stor glädje minns jag mitt senaste - troligen sista - musikaliska framträdande i öltältet på Högsbydagen i fjol.

Att få hänga med dessa musiker och avsluta traditionsenligt med ”Johnny B Goode” inför en publik med många kända ansikten var en glad och minnesvärd upplevelse.

Alla i detta Strömers Pack är klasser bättre än jag.

Marcus Högkvist skulle vara given i landslaget om det fanns ett för gitarrister.

Mikael Wessel, Hugo Lundström, Andreas Lengyel, David Fredriksson, Andreas Askebring och Christoffer Johansson skulle platsa minst i div 1, några troligen i superettan eller till och med allsvenskan med sina instrument och sin sång.

Detta sa jag till Marcus när vi skildes på söndagen.

Då svarade han:

- Men du är bra på något annat, Strömer.

- Vadå? undrade jag.

- Du är bra på att få folk att tycka att musik är roligt.

Han utesluter inte en spelning till.

Det lade jag omsorgsfullt i mitt minne.

Där finns de.

Med ojämna mellanrum dyker den här bilden upp på Facebook.

Mina anhöriga och goda vänner som inte längre lever finns på ett annat ställe.

De finns i mitt minne.

Där lever de kvar ännu ett tag.

(John Lennon)

Ett år sedan.

 

Idag är det ett år sedan hela Inas släkt var inbjuden till Ombergs Turisthotell för att fira Inas 70-årsdag.

Ett trevligt minne, men jag har glömt vem som vann den obligatoriska byteskillen.

Ett bra arrangemang, Cissan!

Bridge.

Det är roligt att spela, annars skulle man inte spela.

Jag menar inte nätets alla spelbolag. Jag avskyr dom, eftersom de bara ställer till elände.

Jag menar de spel där man ser sina medspelare och motståndare.

All idrott, alla sällskapsspel och kortspel med mera.

I alla dessa gäller, att det är roligare att vinna än att förlora.

Det finns inga hedersamma förluster – bara mer eller mindre retfulla.

Jag har aldrig varit idrottsman, utan fick ägna mig åt annat, musik och spel.

Som barn och ungdom spelade vi spel, mest med våra 52 goda vänner.

Vi spelade whist, men i lumpen 1960 lärde 56 Svartengren mig grunderna i bridge.

Jag var fast.

Jag slutade när våra barn kom, men började igen i Blomstermåla någon gång på 90-talet.

Nu följer skryt och skrävel.

Jag har vunnit nio klubbmästerskap med tre olika partner.

Med framlidne Sören Johansson 1996, 1997 och 1998.

Med Östen Danielsson 2010, 2011 och 2013.

Slutligen med Anton Johansson 2017, 2018 och 2019.

Mitt tack för att ni ville spela med mig.

Pokalerna är vandringspriser som man får behålla efter tre segrar.

Är framgångarna slut?

Det vet jag inte.

Kanske åldern tar ut sin rätt?

Just nu har jag det lägsta handikappet av dom som spelar i Blomstermåla.

Allt detta känner jag glädje och stolthet över.

Nu har jag skrutit färdigt för den här gången.

PS! Om någon eller några av mina läsare är intresserade, så kan jag lära ut grunderna i detta underhållande spel.

30 år.

Idag är det 30 år sedan vi flyttade tillbaka till vår lägenhet.

Medan 3A renoverades och stammarna byttes var vi evakuerade till 3B i 3½ månad.

Vår femrummare hade blivit en fyra, och det var bra, för det var Patriks rum som flyttades över.

Nu är det en fyrarummare och en trerummare.

Patrik hade gjort lumpen och flyttat ut, och det rummet behövdes inte.

Många av våra bekanta och barnens kompisar minns säkert hur det såg ut.

På fondväggen i korridoren satt affischen från filmen Djungelboken.

Den här kvalitetsprodukten från Husqvarna har således tjänstgjort i 30 år.

Idag hjälper den till med en makarönpüding.

Mumsa!

Räckte inte.

Ganska nyligen reparerades trottoaren och lite annat här på Ringvägen, men inte riktigt allt.

På den andra bilden ser man tydligt var asfalten tog slut.

54 år.

http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2011/06/summer-of-66.html

Vi håller ihop.

BEAT.

 Jag har, liksom några till, sett och hört årets musikal.

Jag har sett sämre och några bättre musikaler.

Årets nior är värda en speciell applåd, eftersom de spelade upp sin musikal utan publik.

Föreställ dig, att inte höra de välförtjänta applåderna!

Tänk dig, att du inte har dina föräldrar och andra anhöriga på golvet i sporthallen!

Du får inte den där lilla pausen som uppstår när publiken skrattar eller fnissar åt ditt skämt, som ju var ganska roligt.

Betänk detta, innan du kritiserar musikalen BEAT!

Och kom ihåg att det är nior det rör sig om! Inte proffs!

Handlingen var lite tunn, men det uppvägdes mer än väl av de lokala skämten och en utmärkt dekor. Bra kulisser och bakgrund.

Att använda ABBA är naturligtvis en säker grund att stå på när det gäller musiken.

Att man valde bort Waterloo har jag förståelse för. Den är knepig.

Jag föredrar ABBAs låter med stämmor, men det är en detaljanmärkning.

Dom svenska texterna var välfunna. Bra gjort, manusgruppen!

Några scenbyten tog tid, men det kan bero på direktsändningen. Säkert gällde största möjliga tystnad som order.

Orkestern hade nog klarat av pausmusiken, vilket jag föredrar framför en inspelning.

Den bestod av Philip Larsson, gitarr, Andreas Stenfelt, klaviatur, Hugo Garpenstedt, trummor, Albin Kangefjärd, piano, Viktor Pettersson elbas, samt inlånade Hugo Lundström, gitarr.

Orkestern skötte sig bra.

Körmedlemmarna var Shane Albios, Christina Okhwakhua, Shahed Masri och Liban Osman. De hörde tyvärr lite för dåligt, men det kan ha varit meningen att de skulle vara bakgrund.

Dansarna gjorde som alltid bra ifrån sig. Några smått akrobatiska inslag hade gjort sig finfint inför publik.

BEAT var huvudpersonernas initialer, ungefär som ABBA. Oskar Robbertte, Ellen Karlqvist, Joanna Kuus och Herman Karlsson hade mycket att säga, och gjorde det bra.

Som alltid en stor eloge till de lärare som engagerar sig i musikalarbetet. Er lön består inte av kontanter, utan av elevernas uppskattning och glädje.

Ni har hållit traditionen vid liv under de extrema förhållanden som råder.

Alla ni, lärare och elever ska känna stolthet över att ha gjort årets musikal.

Starkt gjort, Fröviskolan!

Mycket starkt.

Mina bilder får kommentera sig själva.

10 år till.

Så har det gått tio år till, men mina minnen är desamma nu som 2010, och framför allt, 1960.

http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2010/06/exakt-50-ar.html

Om du känner för det kan du läsa mer om min militära bana

http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2010/06/minnen-fran-lumpen.html

http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2010/09/sa-har-nar-hostrusket-och-hoststormarna.html

http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2011/01/minnen-fran-lumpen-3.html

http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2011/02/minnen-fran-lumpen-4.html

http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2011/05/nagon-gang-i-maj-1961-befann-vi-oss-pa.html

eller låta bli.

Han finns i mitt minne.

Förra måndagen fick jag beskedet att en av mina f.d. elever, Anders Persson är död.

Anders gick i sjuan när jag började min tjänst vid Fröviskolan den 8 januari 1973.

Jag var hans klassföreståndare i 2½ år.

http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2013/01/sa-fort-gick-40-ar.html

http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2013/01/stor-och-snall.html

Det var en klass med många personligheter, och Anders var en av dom.

Några år senare blev Anders och jag goda vänner.

Han blev målvakt i A-laget och skötte sig bra. Jag såg honom på Frövi IP (platsen hette så) många gånger.

Vi pratade då och då, och jag fick några vackra ord av honom att fundera på:

- Strömer, du var den förste läraren som såg oss som människor, och inte bara som elever.

Han besökte Ina och mig 3-4 gånger de senare åren, och han hade alltid med sig något, en kaka eller bakelse till fikat, lite godis, och en gång ett pussel. 

Han visste att jag sysslar med musik.

Sedan pratade vi om det mesta i någon eller några timmar.

Jag har tänkt länge, om jag kan komma på något negativt om Anders, men jag vet inget.

Det finns nog inget heller.

Anders var en bra människa, och jag saknar honom.

Han är borta, men han finns i mitt minne.

Mitt och många andras.

Hegerfors.

Jag hittade en text med ett antal fadäser från legendaren Arne Hegerfors  i mina gömmor.

De yngre läsarna känner kanske inte till alla namn, Krutov, Gascoigne. Mäkele osv, men kan nog le lite i alla fall.

Den första är mest legendarisk:

Det ser mörkt ut på Kameruns avbytarbänk.”

“Pucken går ett par decimeter utanför stolpen, eller nästan för att vara exakt.”

“Under en timme hände ingenting, men nu på 5 minuter har det hänt mer.”

“De hade fem, men de ville ha sex, och det fick de när Foppa tryckte in den!”

“Nu kan inte spanjorerna slå hörnorna till Pizzi längre, eftersom han är utvisad!”

“Om inte Gascoigne hade klippt tånaglarna i morse, så hade han nätat!”

“Isen är ju trög.”

“Och här ser ni Krutov, med ett ansikte endast en mor kan älska.”

“Den där tacklingen borde ha gett en varning…. eller åtminstone ett gult kort.”

“Handbollen kommer i sammandrag efter denna sportsändning, så ni som vill se den skall blunda nu. Sverige – Danmark 23-20.”

“Och Mäkele ser ut som han gör.”

“Tyskarna spelar ishockey stående och det går ju inte.”

“Nu när Trelleborg har gjort mål är Hammarby i Allsvenskan.”

“Hade det varit fotboll hade han fått ett gult kort. I ishockey är den risken minimal!”

“Kennet Andersson har nog varit den bästa svenska spelaren i det svenska laget.”

“Ibrahim Ba, en explosiv mittfältare som är matchens bästa anfallare hittills!”

“Han är inte bara en av de största i idrottshistorien utan också en av de största i pingishistorien.”

“Här är det bäst att hissa en varningsflagg, för det är bättre att hissa den …………..än att inte ha den hissad.”

“…och brassen tar den där härliga satsen, 10-15 meter…”

“Och Sverige spelar med 4-3-3, trots att Stefan Schwarz är utvisad…”

En till.

Så var det dags för en till.

Richard Penniman är inte med oss längre, men minnet av Little Richard finns kvar och kommer att finnas ett tag till.

Han var en av pionjärerna inom Rock’n roll.

Mitt första minne av honom är en EP med Tutti frutti, Long tall Sally, Ready Teddy och Rip it up, 1957 eller 1958.

Jocke hade den, och den snurrade många varv.

Vi försökte härma, men det gick inte så bra.

Vi hade ingen saxofon, så vi hoppade över solona.

Engelska kunde vi inte tillräckligt, och texterna blev därefter.

Med Strömers Pack fick vi fart på Little Richards låtar.

Tutti Frutti och Rip it up fanns med i det avslutande medleyt efter Grease.

https://www.youtube.com/watch?v=OWmtHpOdSZ8&t=314s efter c:a 1.10.

Jag har några i huvudet och minns dom.

Tio år till.

Det har gått tio år till sedan jag avlade studentexamen.

Nu ligger allt detta ytterligare tio år tillbaka i tiden.

Jag är tio år äldre, men mina minnen är färska.

http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2010/05/exakt-50-ar.html

En nazist.

Onkel Heinz var nazist.

Han var inte min Onkel Heinz, utan mina kusiners.

Min morbror Otto, Erikas man, hade en syster Johanna som var gift med Onkel Heinz.

Jag hörde aldrig någon annan benämning är ”Onkel Heinz”.

Jag träffade honom flyktigt 1951, samt vid mina kusiners och min morbror Ottos begravningar 1974 och 1985.

Han var en stabil och kraftfull man.

Det följande har jag hört min moster Erika berätta.

Onkel Heinz hade stridit vid östfronten under kriget.

Han hade kämpat mot Sovjetunionen och ryssarna från den 22 juni 1941 till kapitulationen den 8 maj 1945.

Han hade sett sina kamrater dödas, skjutas, lemlästas och slitas i stycken av ryska projektiler.

Han hade sett dem frysa ihjäl och överges under reträtterna.

Han hade med andra ord upplevt krigets alla fasor.

Men han var övertygad nazist till sin död.

Han sa så här (fortfarande enligt Erika):

- Hitler hade ju rätt. Han höll efter slöddret.

- Hitler fick bort arbetslösheten.

- Undervisningen fungerade bättre under Hitler. Det var lugnt i klassrummen.

Om någon hade klottrat eller vandaliserat:

- Det kunde dom ju ha försökt på Hitlers tid! Då var det ordning och reda.

”Der Führer hat Ordnung geschafft”. (Exempel ur tyska grammatiken. Togs bort 1945.

Klass fem.

Bakre raden från vänster:

Jan Vallmo (?), Karin Johansson (!), Ingemar Holmkvist (?), Gull-Britt Johansson (†), Olle Holm (†), Birgitta Zetterström (?), Urban Palm (!), Berit Andersson (?), Gun Johansson(?) och Nils Jarenskog (†)

Mellanraden: Anita Halwar (?), Ulla Andersson (?), Lisbet Sjö (?) Jane Granbom (!), Katarina Jarenskog (?) och Mirjam Olofsson (?)

Främre raden: Lars-Göran Johansson (!), Karl-Gösta Karlsson (?), Jan Dahlström (†), Heinz-Günther Strömer (!) och Göte Johansson (†)

(†) betyder att jag vet att personen är avliden.

(!) betyder att jag vet att personen är i livet och blir 80 år i år.

(?) betyder att jag inte vet vilketdera.

Du som har kunskap må upplysa mig i en kommentar, eller ring 0491/20075.
Annars e-post till hgstromer@telia.com

Jag och musiken 49.

Alltsomoftast går mina tankar tillbaka på svunna tider, särskilt nu när framtiden är oviss och nutiden enformig.

Igår lyssnade jag igenom låtarna på Gerry and the Pacemakers LP ”How do you like it”.

Gerry and the Pacemakers var goda vänner med The Beatles och de var också från Liverpool.

Gerry and the Pacemakers hamnade på listorna lite före the Beatles.

Dom låg etta i april 1963, och efterträddes då av the Beatles ”From me to you”.

Vi tyckte om Gerry and the Pacemakers.

De överträffades snart av andra och bättre band som The Hollies, Kinks, Zombies med flera.

Vi klarade av att härma deras låtar, och hade åtta av dom på repertoaren.

Några av dom sjöng och spelade jag igenom för mig själv igår.

De fanns där.

Den vi tyckte bäst om var ”You’ll never walk alone”, men den var några meter över vår förmåga.

Vi hade inga stråkar, och plusackord kände vi inte till då.

Att Liverpool FC har låten som signatur blev mig bekant långt senare.

”Tipslördag” fanns inte ännu, och vi visste väldigt lite om engelsk fotboll.

Alltid kul att tänka tillbaka på svunna tider, särskilt dom glada.

Frövi IP

Det här visar att allting har ett pris.

Jag har inga synpunkter på rätt eller fel, bra eller dåligt.

Andra må tycka vad de vill.

I mitt medvetande finns Frövi IP.

Inget annat.

Från 1973 och i all framtid.

(Ur OT 20200303)

20 år.

 Som framgår av diplomens datering är det idag 20 år sedan Ina och jag övernattade i Ishotellet, Jukkasjärvi.

Ishotellet startades 1990, så vi var inte ens bland dom första.

Detta var våra tre barns 50-årspresent till Ina.

Minnesvärt.

Hjärtan.

På alla hjärtans dag äter Ina och jag grishjärtan enligt Omas recept, med knödel till.

En av fördelarna med flera kulturer i Sverige.

Mumsa!

75 år

Det är ingen tillfällighet att jag lägger om det här pusslet just nu.

Det är Frauenkirche i Dresden jag lägger.

(Staden heter inte Drässdänn, som en del svenska reportrar tror)

Det är 75 år sedan Dresden ödelades i en fruktansvärd eldstorm.

Staden bombades sönder och samman och brann upp.

Mor och moster har berättat för mig, att man såg eldskenet på himlen 70 km därifrån, i Graupen där vi bodde då i Sudetlandet.

Ungefär som om vi i Högsby skulle se att Kalmar brann upp.

https://varldenshistoria.se/krig/andra-varldskriget/slag-under-andra-varldskriget/400-000-brandbomber-forvandlar-dresden-till-ett-hav-av-laagor

Detta inlägg säger inte allt, men det mesta.

Britterna hade det dåliga omdömet att adla den tappre flygarhjälten Artur Harris, (Sir Harris!) för att han från hög och säker höjd beordrade bombning av människor, som inte kunde försvara sig.

Ja, jag vet vem som startade kriget.

Ja, jag känner till Blitzen i London.

Jag förstår bombningarna av Hamburgs hamn, Mercedesverken i Stuttgart, BMW i München, Stålverken i Ruhrområdet osv.

Jag inser inte det strategiska värdet av att totalförstöra Dresden.

Det var 2½ månader kvar av kriget.

Det var som att sparka ihjäl en försvarslös liggande och sårad.

Inte tappert.

Bara meningslöst och grymt.